| Skvaltan alla vattenkvarnars
prototyp Är nu en absolut raritet - En enda rest kvar i orten Av Harry Norrgården UKF:s startsida Dammanläggningar i Upplands-Bro Norrboda mjöl- och sågkvarnar Långt innan vi i vårt land fick »riktiga» vattenkvarnar, plaskade skvaltkvarnarnas hjul i bäckar och mindre strömmar. »Skvaltan» var prototypen till senare tiders större vattenkvarnar. Men den försvann inte i och med att man började bygga större kvarnar. Den blev kvar — ända in i vårt århundrade på enstaka ställen. Storleken gjorde den lämplig som gårdskvarn, som betjänade ett enstaka hushåll. Skvaltkvarnarna var under sin glanstid så talrika, att på sina håll varje torpare uppges ha haft sin egen. Och där ett strömdrag, gick förbi en by, kunde skvaltorna ligga i rad. I dag hör det till de absoluta sällsyntheterna att träffa på ens resterna av en skvaltkvarn i våra trakter. En enda har vi lyckats påträffa resterna av under vår »kvarnresa».  Även om skvaltkvarnarna var oansenliga och långt ifrån effektiva, sedda med våra ögon, så var de tekniskt och kulturellt sett ett stort framsteg, när man lärde sig driva kvarnar med hjälp av vatten eller vind Tidigare hade man ju haft endast handkvarnen att ta till. Skvaltkvarnens ursprung förlorar sig så långt tillbaka i historien att ingen vågar ha en mening om tidpunkten. Kvarnar av skvalt-typ är kända nästan i hela Europa, från västra delen av Mindre Asien, Kaukasus och Altai. Förekomsten av dylika kvarnar i avlägsna trakter av Asien tyder sannolikt på, att deras ursprung, liksom den större hjulkvarnens, är att söka i denna världsdel. Redan vikingarna . . . Inom Europa var romarna de första som använde hjulkvarnar — i början av vår tideräkning --och möjligen har skvaltkvarnen kommit i bruk hos dem vid denna tid. Men redan under förhistorisk tid anses den ha kommit till Norden och skall under Vikingatiden ha införts av nordborna till de .av dem koloniserade områdena i England, Irland, Skottland och öarna norr därom. De äldsta dokumentariska bevisen för skvaltkvarnens förekomst i Norden finner man i Skånelagen frän början av 1200-talet och i andra samtida nordiska lagar. I minsta bäck överallt i Norden vann skvaltkvarnar, en stor utbredning och kom att spela en mycket viktig roll i böndernas självhushållning. Den kunde drivas av den minsta bäck, bara det fanns ett fall. Talrikast har den förekommit i skogsbygderna av den enkla anledningen att man där hade bättre tillgång till forsar och fall än på slättbygden. Där förutsättningarna var mindre goda, kunde två eller flera gårdar — eller en hel by — ha en kvarn tillsammans och skiftas om vid matningen efter vissa överenskomna regler. Dylika kvarnlag är kända och beskrivna, bl a från Dalarna — där man förresten ännu har möjlighet att se hur en skvaltkvarn såg ut: vid Gesunda; samt vid Östa i Tärnsjö. I byn Bråalt i Knäreds socken i södra Halland hade åborna i slutet av 1800-talet en gemensam kvarn, för vars användning hemmanstalet utgjorde grund, berättar amanuensen vid Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige Harald Nilsson i en artikel i årsboken Kulturen (1938). Vattenbrist problem Var det riktigt dåligt beställt med vattendrag tillgrep man möjligheten att dämma upp på ängar eller på andra lämpliga ställen för uppsamling av regnvatten Även i bäckarna hade man ofta större eller mindre hålldammar, om vattenflödet inte var tillräckligt. Om flera kvarnar låg i rad utefter en ström, kunde man ha en gemensam damm ovanför den översta kvarnen — då måste alla mala på samma gång för att utnyttja vattnet. Två kvarnar kunde ligga i bredd i samma fors tvärs över bäcken. Många kvarnbäckar var inte större än att de nästan fullständigt torkade ut under sommaren och vintern. Följaktligen kunde man mala endast höst och vår, då det i regel var flod. Vid anda kvarnar, vilka låg så till, att annans mark skadades av uppdämningen, fick man heller inte mala under sommaren. Det var i lag förbjudet att dämma upp vattnet då! Varierande kapacitet Man malde med förkärlek om nätterna, även om man hade kvarnen helt för sig själv. På en del håll var man av den uppfattningen — utan någon närmare motivering — att kvarnen gick bäst på natten. Man trodde bl a att vattnet då hade större tyngd och därför gav bättre drivkraft. Man behövde dock inte stanna i kvarnen hela natten, ty kvarnarna av skvalt-typ malde mycket långsamt, och man visste mycket noga, hur lång tid det fordrades för att mala t.ex en skäppa säd. Skvaltorna hade en mycket varierande kapacitet: en uppges ha malt endast fyra kappar (18,3 liter) om dygnet, en annan kunde t ex mala tre tunnor råg på sju—åtta timmar. Som vi tidigare nämnt blev även skvaltkvarnarna föremål för ett livligt intresse från myndigheterna sida: man försökte få bort dem eller få den skattebelagda, eftersom de ansågs vara till förfång för adelns och Kronan; skattebelagda kvarnar. Det blev emellertid dålig framgång. Enkel mekanik En skvaltkvarnsanläggning bestod av en fördämning, en ränna av trä, som ledde vattnen från fördämningen till vattenhjulet, samt kvarnhuset med inredning. Vattenrännan gick inte rakt mot det horisontella vattenhjulet av skovelmodell utan mot en av dess sidor och hade oftast en rundad inskärning vid mynningen, så att den delvis omslöt hjulet, varigenom vattnet fick ett svepande sug. När man inte malde, var rännan avstängd med en lucka i fördämningen — rännluckan — som kunde öppnas och stängas med hjälp av en hävstång, som vilade i en klyka eller annan upphängning. Det fanns också ytterligare en eller flera luckor i fördämningen., som hade till uppgift att avstänga vattnet från den strömfåra, i vilket det rann, när kvarnen inte användes. De kallades »flodluckor». Blygsam storlek Skvaltkvarnarnas kvarnhus var vanligen byggda i fyrkant eller hade rektangulär form. Man uppförde dem oftast i knuttimring eller skiftesverk i en våning. Sidmåtten varierade mellan två till fyra meter. Kvarnhuset låg antingen över bäcken eller sköt ut med ena ändan i strömfåran och uppbars här av höga stenpelare i hörnen. Inredningen var sparsam. Förutom kvarnhuset med stenar och erforderlig driv- och manövreringsmekanism fanns en brits vid ena väggen för mjölnaren att vila på, merendels också en härd att värma medförd mat vid. Själva kvarnmekanismen bestod hos skvaltan, liksom hos dennas något mer utvecklade efterföljare, av de två kvarnstenarna, av vilka den undre var fast och den övre roterade vid matningen. Storleken växlade högst betydligt. Ibland var de så små, att de liknade hand kvarnstenar, medan andra kunde ha en diameter av upp till 1,20 m. "Öga", "spindel”, "segel" Understenen vilade på två kraftiga ekbjälkar, de s.k. stenbjälkarna. Båda stenarrna hade i mitten ett uthugget runt hål, störst hos den rörliga stenen. Hålet kallades ”ögat”. När kvarnen stod stilla, vilade löparen på den undre stenen men under gång bar den upp av en vertikal axel alv trä eller järn (kallad »spindel», resp ”långjärn”), vilken stack upp genom hålet i understenen. Hålet var f.ö. tätat med en bussning av trä(?) för att inte säden eller mjölet skulle rinna ner här. Den rörliga stenen låg inte direkt på axeln utan .på ett korsformat eller propellerliknande järnstycke — ”seglet” — fästat på axeltoppen och infällt i en fördjupning på den övre stenens undersida. På axelns nedre del var det turbinliknande, horisontella vattenhjulet fästat. Det kallades enbart ”hjulet” eller ”kölvan” och utgjordes av ett stycke av en rund ekstock med runt om itappade, vanligen snedställda skovlar av varierande antal, någon enstaka gång i två rader. "Lampan" låg i vatten Axelns nedre ända stödde i en järnbit — »lampan » — inhuggen i en horisontell stock — ”lättebron” eller ”lättan” — som var fästad endast i ena ändan och kunde röras i vertikal led. I stockens fria ända var fästad en lodrät stång, som merendels stack upp genom kvarnstensbänken och var försedd med en kort hävstång. Inrättningen kallades ”lätteverket”. Ville man lätta på stenarna, Placerade man träkilar under hävstången: då höjdes stocken och med den axeln och den övre stenen. Genom olika inställningar av denna mekanism bestämde man finhetsgraden hos mjölet. Över kvarnstenarna fanns en rund, mångkantig eller lådliknande överbyggnad av bräder, vanligen kallad stenkaret. Denna överbyggnad hade ett hål i mitten, och på densamma stod ett trästativ med tratten — eller ”skruven” — vari säden hälldes. Under den satt en anordning, som kallades »skon» eller .skeppet., med vilken man reglerade matningen av säden. På samma gång sam man merendels föredrog att mala om nätterna — bl a för att vinna tid — fanns det de, som kände en viss olust att vara ensamma nattetid i kvarnen. Under den delen av dygnet var kvarnen ett tillhåll — ansåg man - för allsköns mystiska och farliga väsen, som dåd- drev sitt spel. Därför brukade man ofta vara ett par i sällskap. Fanns det flera kvarnar i närheten, som malde, samlades man gärna i en av dem och fördrev tiden med historier av olika slag. Det finns väl knappast någon plats, dit folktron förlagt så många sägner och »skrömt. som till de gamla kvarnarna — och där går inte ens början ay vårt sekel fritt... Kvarnens ansågs befolkad med ett myller av övernaturliga väsen. Korset skyddade För att skydda kvtarnen och mälden mot onda väsen och makter ristade man in olika tecken, t ex det femuddiga korset — pentagrammet — på eller över dörren eller på kvarnbänken vid karet. Enligt gammal tro och sed var det också förbjudet att mala vissa högtider, såsom under julen och Dymmelveckan. Man fick heller inte mala under vissa märkesdagar: Lucia, Olsmässa, Tomasmässa m fl. Särskild farligt var det att mala under Tomasmässnatten — då skulle kvarnen gå sönder, trodde man. Men det fanns också andra tider att ta hänsyn till vid malningen. Ett över hela landet utbrett bruk var — enl amanuens Nilsson — att säden skulle malas, när månen var i nedan t.o.m. i mörkaste nedan, för att det inte skulle gå mask i mjölet. Skvalta farväl! Skvaltkvarnen försvann först från slättbygderna, där den väl heller aldrig förekommit så allmänt som i skogsbygderna, och ersattes med väderkvarnar eller hjulkvarnar. I skogsbygder och mera isolerade trakter har den levat kvar längst, dock utan att några nybyggnader vidtagits på över ett sekel. Ännu under första världskriget och kristiden i anslutning därtill var åtskilliga skvaltkvarnar igång. Några av skvaltkvarnarna daterar sig till 1500-talet, men de flesta torde ha tillkommit under 1600- och 1700-talen. Endast ett fåtal anses härstamma från senare tid. Harry Norrgården Enöpingsposten 1971-11-13 . |