|
ursprungligen skapad för pappersupplagan av Nyhetsbrevet av Börje Sandén, 2009 lokalhistforsk/metod/ovantade-upptackter,htm Till UKF:s Startsida Lokalhistoria - Rikshistoria Lokalhistorien berikar din uppfattning om rikshistorien Rikshistorien berikas under stundom av lokalhistorien Du som följt vår lokalhistoriska forskning har kunnat märka att rikshistoriska händelser ibland får en fördjupad innebörd när de studeras med lokal infallsvinkel. Ibland ändras inriktningen rätt ordentligt Men det är inte bara
synvinkeln som är värdefull. Hembygdsforskaren är ju per
definition en person som bor i bygden, och som ”part i målet”
vanligtvis känner den fysiska miljön bättre än
forskaren på riksplanet. Lokalhistorisk forskning är till
sin inbyggda karaktär gränsöverskridande För min personliga del
upptäckte jag för tjugofem år sedan - vid manusarbetet
inför hembygdsboken ”Det hände i Upplands-Bro” - att det
fanns oklarheter och förtydliganden som vore intressant att
närmare forska i. Att söka efter vad som egentligen
hände kom att bli ledstjärnan för mitt fortsatta studium
av Upplands-Bros historia. ”Vad hände egentligen ?” – den
klassiska frågeställningen som lade grunden för all
modern historieforskning blev också
temat för tre hembygdsböcker i början av 90-talet. Saken är mer utförligt behandlad i
”Notiser, synpunkter och betraktelser” på hemsidans startsida,
där bl.a. hänvisning sker till del 2 i bokserien Vad hände egentligen? (den gröna
boken). När UKF i mitten av
90-talet gick ut på internet med sin verksamhet landade temat
”Vad hände egentligen?” i ett
för forskningen synnerligen lämpligt medium. Eftersom
iakttagelser och slutsatser görs kontinuerligt kan revideringar i
texten bekvämt göras. I det nu aktuella fallet med
Märkesåret 1809 kan den intresserade följa
forskningsläget på UKF:s hemsida. Där finns både
den tidigare pappersupplagan och mellanliggande digitala versioner. En samling
oväntade upptäckter - av större och mindre betydelse
Att läsa kartor med dåtida ögon 2010-11 - Hur föreställde man sig Norden före den första bevarade kartan från 1320-talet? - Kartor i alla tider har ett aktuellt budskap att förmedla Kan vi lita på de gamla kartorna? Har de verkligen något att säga oss idag? Betraktar vi de gamla kartorna med vår nutida erfarenhet av kartor förleds vi lätt att avfärda dem som gammal kuriosa - det är ju så mycket som är fel. Mitt studium av dem visar emellertid att de har mer upplysning att ge än vi tror. Deras enda uppgift - skulle jag vilja påstå - var att visa vägen. Man var väl medveten om att kartans likhet med verkligheten var omöjlig att uppnå. Kartorna var dessutom aldrig ritade efter rekognosering. De byggde på århunradens erfarenhet av var de användbara färdvägarna fanns. Man hade inga kartsymboler. Eftersom flod- och sjösystem tillsammans med dragställen var de enda kommunikationsvägarna i vårt land blev den utritade floden symbol för färdvägen. På den karta som finns som utvikningsblad i Olaus Magnus bok (1567) om de "Nordiska folkens historia" ser färdvägarna ut som ett jättestort kanalsystem utan att vara ett sådant. Dalälven har exempelvis aldrig haft vattenförbindelse med Mälaren. Vattnet i norra Östersjön kunde inte rinna på "floderna" genom hela Finland till Finskaviken. Naturligtvis kunde man inte ta båten från Vänern tvärs över de norska fjällen till staden Bergen. Att de gamla kartorna hade ett budskap att ge till dåtidens människor och samtidigt är historiskt intressanta för oss idag blev uppenbart när UKF i mars 2011 erbjöds medverka med demonstration vid Kartografiska Sällskapets årliga "kartdagar" i Jönköping. Att läsa kartor med dåtida ögon Studierna kring Märkesåret 1809 – Riksarkivet anlitas Forskningsprojektet
kring 1809 inleddes så smått i Nyhetsbrevet 2009:1 och
är ett utmärkt exempel på hur dator, internet och
e-post kan samverka. Här ett aktuellt exempel: Inför de
märkligheter som uppdagades kring undertecknandet av 1809
års regeringsform ville jag även få veta hur forskarna
såg på saken i samband med 150-årsminnet. Boken fanns
inte att köpa. Via fjärrlån från Bro bibliotek
fick jag boken på mindre än en vecka. Jag skannade de
kapitel jag var intresserad av så att de finns i textsökning
på min dator - och för utskrift vid behov. Med tanke på
historiens tystlåtenhet i 200 år kring det ovan nämnda
undertecknandet ville jag kontrollera riksdagsprotokollen noga för
6 juni resp 27 juni och särskilt det kungliga tal som tvingade
fram det fullständiga undertecknandet sistnämnda dag.
På Riksarkivet är de med sigill förseglade protokollen
inbundna så att de inte kan kopieras eller skannas på
vanligt sätt, men med digitalkamera kunde jag faktiskt komma
åt alla sidorna, även kungens handskrivna manus. För att du, som inte
är ”uppkopplad” skall kunna se några av de möjligheter
som den moderna tekniken erbjuder så återges i detta nummer
Nyhetsbrevet hela huvudartikeln om 1809 inklusive de många
länkar (ej
innehållet) som gör
att materialet i utskriven i
häftesform omfattar 86 A4-sidor. Med den senaste månadens
tillägg skulle det i utskrift bli ca 100 sidor.
Historielösheten
– ett dagsfärskt exempel.
2009 När
jag arbetar med den här artikeln den 20 aug ser jag i dagens
tidning en artikel som perfekt illustrerar den problematik som är
förknippad med ett av momenten kring 1809, nämligen svenska
folkets stora okunnighet om vad som verkligen hände 1809. I Ratan
och Sävar i trakten av Umeå spelade man på
200-årsdagen upp striden mellan svenskar och ryssar klädda i
tidsenliga uniformer och med handvapen och kanoner. Allt inför
vår kungafamilj. Ett kort uttalande från en ortsbo
räcker för att belysa historielösheten: ”Egentligen
är det helt makalöst att vi inte fått läsa om det
i skolan”. Min artikel om 1809, som
finns att läsa på annan plats i Nyhetsbrevet, var avsedd att
handla om vår lokalhistorias samband med 1809. Jag blev
synnerligen förvånad när jag på
regeringskansliets hemsida fann, att artikeln ”Vad
hände Märkesåret 1809?”, inte med ett ord berörde vare sig
revolutionen eller den nya regeringsformen. Vad
kunde vara anledningen? Personnamn på runsten och brev
på samma ort
2009 Hur vanligt - eller
ovanligt - är det att ett personnamn
på en runsten också återfinns i en tidig medeltida
handskrift från samma socken? Detta Spångas placering var länge av forskningen okänt, men sedan det konstaterats att ett oindentifierat Spånga och det identifierade Stora Ullevi i Bro socken haft samma ägare på 1300-talet när bägge samtidigt bytte ägare så har man kunnat fastställa att detta okända Spånga måste ha varit det som låg i Bro. Jag ser med spänning fram emot vad experterna kan komma till för slutsats beträffande förekomsten av namnet Igul i såväl ett skrivet dokument som i en inristning på en runsten i grannbyn. Det forna soldattorpet Spånga fick 1810 en ny soldat, en finne som tog tjänst som svensk soldat, när han inte längre ville bo kvar i Finland sedan landet blivit en del av Ryssland efter kriget 1809. Upptäckten att Spånga varit ett soldattorp kom helt oväntat för mig. Jag visste nämligen att det bara några hundra meter från runstenen med namnet Igul funnits ett dragontorp (för beriden soldat). Det revs inte förrän dubbelspåret mellan Bro och Bålsta byggdes i början av 2000-talet. En kontroll i Krigsarkivets listor över soldater visade att Spånga varit soldattorp i början av 1800-talet. På kartor från 1860-talet finner man att Spånga fått beteckningen Obebodd.
Uppmärksammad fotnot - ny syn på traditionell historieuppfattning Ett folkligt uppror 1743 blev en mäktig demonstration På Tibble Gästgivargård i Kungsängen författade ledarna för 'den stora marschen' till Stockholm ett för regering och riksdag obekvämt dokument. Det arkiverades snabbt i landshövdingens aktsamling med rapporter från kronofogdarna året 1743. I en doktorsavhanling 1930 nämns Tibble-dokumentet på undanskymd plats. I landsarkivet återfann jag det vid min research inför 3:e delen av boken Vad hände egentligen? - Dalupproret eller den s.k. "Stora daldansen." Inför den offentliga publiceringen om vad som föregick den stora massakern i Stockholms centrum hade man markerat i dokumentet vad som inte skulle tryckas i regerings rapport om händelseförloppet. Man kan förstå att en regering vill försöka dölja att det var lika många döda och dödligt sårade som vid Stockholms blodbad. Särskilt mot bakgrunden av det som dalfolket begärt i punkt nr 1 (av sex). Nämligen att ett fattat beslut nu måste verkställas. Det skulle inte se snyggt ut för framtiden om man skjutit ihjäl demonstranter av den anledningen. Av Tibble-dokumentet framgår att marschen var en demonstration. När man "fått framföra sina krav hoppades man få träffa kungen och visa honom sin undersåtliga vördnad". Så hade man skrivit i den sista av de sex punkterna. Professor Alf Åberg säger i sin recension Under strecket i SvD, att uppbådet inte var någon sammansvärjning mot staten, utan syftade till att återge bönderna deras bestämmanderätt på riksdagen. I sin egen bok, utgiven år 2002, hänvisar han till min redogörelse för Tibbledokumentet. "Det är svårt att i detta aktstycke utläsa några revolutionära åsikter mot staten och kungen." Regeringens rapport kallas av Alf Åberg för partsinlaga både i recentionen av UKF:s bok och i sin egen bok. Han säger på båda ställena: denna partsinlga har använts av historiesrkivningen fram till vår egen tid. UKF:s bok finns med i en andra doktorsavhanling år 2001 och beskrivs där som den enda bok som lagt en rikshistorisk syn på händelsen. Länk till många artiklar kring denna märkliga händelse. |