| Kyrkliga kungörelser i Låssa och
Håbo-Tibble kyrkor Av Gudrun Sandén 2010-02-27 lokalhis/kungorel-lassa-tibble.htm UKF:s Startsida Dåtidens Rapport och Aktuellt Landshövdingen och Kungl.Maj:skungörelser Kulturskatten i Låssa och Håbo Tibble kyrkor Låssa och Håbo Tibble äger en kulturskatt. I Låssa kyrkas arkiv står hyllmeter på hyllmeter av inbundna kungörelser, förordningar, författningar, instruktioner, cirkulärbrev och plakat som skulle läsas upp från predikstolen. Större delen är från 1800-talet, men det finns författningssamlingar även från 1700-talet. Håbo Tibble har till och med något från 1600-talet. 
Det här var den tidens sätt att informera folket om vad Kungen och Överheten begärde av dem. Man var nämligen skyldig att själv hålla reda på alla lagar och förordningar. Hade man missat något och blev anklagad för någon förseelse, gällde det att ha en rejäl ursäkt för att man inte visse vad som gällde, annars blev man dömd. Prästerskapet å sin sida hade skyldighet att samla och låta binda in dokumenten. Prästen var personligen ansvarig för att inget saknades. I så fall fick han på egen bekostnad låta trycka nytt. Pålysningarna skulle alltså läsas upp efter gudstjänsten och sedan vara tillgängliga i sakristian för vem som ville ta del av dem. Många har påskrivet: Uppläst i Låssa kyrka. Ibland står datum och vilken av prästerna som har läst. När det var visitation skulle visitator fråga församlingen om kyrkoherden läste kungörelserna. Prästerskapet försökte ibland att överlåta uppläsande till sina klockare. Men vid ett tillfälle förbjuder Ärkebiskopen klockarna att ta betalt för att de läser pålysningar. Förmodligen gällde det pålysningar som enskilda personer ville ha upplästa. Kanske hade man förlorat en häst eller hittat en båt. Redan i katolsk tid lästes pålysningar i kyrkan och det fortsatte ända till 1942. Man skiljer på tre olika meddelande. Svensk Författningssamling som kom från Kungen och Ämbetsverken, Allmänna Kungörelser som kom från Landshövdingarna och som allmogen var mest intresserade av, eftersom det berörde dem närmast samt Cirkulär från Konsistoriet. Några exempel på vad Kungen och Överheten ansåg att folk skulle känna till: Förordningen angående lurendrejeri och tullförsnillning som skyddade handeln och tullinkomsterna Regler för arv och ekonomiska transaktioner Tillstånd för dem som ville etablera näringar och slöjder. Här finns separata bestämmelser för judar, som inte hade tillstånd att röra sig utanför den stad där de drev sin verksamhet. Instruktion hur det skulle gå till när man upprättade nya städer. Instruktion för stora arbeten som Göta Kanal, Hjälmare Kanal, Södertälje Kanal, både vad som gällde för det praktiska arbetet och finansieringen. Tryckfrihetsförordningen Medicinal taxa. Ungefär 60 sidor med priser på apoteksvaror. Förslag att orkeslösa gummor och barn kunde samla in läkeväxter och lämna till apoteken. Förordning för lösdrivares och sysslolösas insättande i arbetsinrättning Stämpelpappers avgift (Charta Sigillata), posttaxa, skatter, brännvinsbränneri avgift, vilka alla var statens inkomstkällor Redogörelse om vad som beslutats på Riskdagarna Nådiga Brev från Konungen till Hans Trogna Undersåtar, när missväxt uppkommit och man fick dra in på brännvinsbränningen eller när svenska växlar inte blev värda mer än pappret de var skrivna på. Då vädjade Koungen om sparsamhet och minskat köp av utländska överflödsvaror. Förklaring från Överheten när farligheter uppstått i landet. Ett tydligt exempel på detta var när kronprins Carl August avlidit. Carl XIII hade ju inga barn och man valde alltså denna Carl August till tronföljare. Han var populär bland allmogen och skulle göra en goodwillresa till Skåne. Redan innan han kom iväg kände han sig krasslig. Under resan blev han sämre och fick ibland avbryta för att vila och tacka nej till Landshövdingarnas fester. Han var yr, kräktes och kände sig matt. I Helsingborg skulle han möta sin bror. Hans livmedikus säger att han nu var frisk och pigg igen, men själv säger han till sin kammarherre att han varit så yr, att han inte känt igen sin bror. Bröderna skiljs på kajen i Helsingborg och Carl August rider till Kvidinge Hed för att inspektera trupperna. När han sitter till häst vid paraden faller han plötsligt ihop och blir hängande upp och ned. Man försöker återkalla honom till medvetande, men måste konstatera att han avlidit. Nu uppstår problem. Rykten har varit i svang att han nog blivit förgiftad och att Kungen och vissa av Rikets Herrar kan ligga bakom. Man bestämmer sig för att obducera honom. Men den som borde göra det fanns i Stockholm och det tar tid att resa till Skåne. Livmedikus tar kontakt med en provinsialläkare och tillsammans bestämmer de, att man inte kan vänta med obduktionen då vädret är mycket varmt. De här båda har förmodligen aldrig gjort en obduktion tidigare, så de lyckas förstöra det mesta. Bland annat kastar de bort maginnehållet. I obduktionsrapporten står att inga tecken på förgiftning hittats, utan Carl August har avlidit av hjärnblödning, troligen orsakad av att han kom att hänga upp och ned från hästen. Ryktena om förgiftning stärks bland allmogen. Carl August måste ju ändå begravas och det skall ske i Stockholm. Där är Axel von Fersen hovmarskalk och ansvarig för begravningshögtiden. Han möter det kungliga liket för att eskortera det genom staden. Först i liktåget kommer hans egen vagn. När man nått Nygatan i Gamla Stan är där fullt av uppretade människor. Några börjar kasta sten på von Fersens vagn, man sticket in paraplyer och käppar och gör honom illa. Till sist rycks han ur vagnen och pöbeln trampar ihjäl honom. Hur förklarar nu militären, som befann sig 300 meter bort, att de inte ingriper i tid. Befälhavaren säger att det beror på att det var så många uppretade människor i vägen att soldaterna inte kom fram. Kungen bedyrar i sin rapport att någon förgiftning har han aldrig hört talas om. Detta är vad allmogen hade att lita till, vilket de inte alls gör. Oroligheterna fortsätter och Riksdagen som var inkallad för att välja ny kronprins måste omdirigeras till Örebro, eftersom det är så oroligt i Stockholm. Vad hände med dem som inte följde föreskrifterna? I första hand fick man böter som kunde delas mellan angivaren, åklagaren och de fattiga. Kunde man inte betala böterna omvandlades de till fängelse på vatten och bröd. Dock aldrig mer än 28 dagar för män och 20 dagar för kvinnor. Längre överlevde man inte. På 1740-talet dömdes några kvinnor härifrån till detta straff på Uppsala slott, för att de haft siden mössor och kattungkoftor på sig i Låssa kyrka. Strafftiden var 1 vecka. Man kunde också dömas till gatlopp. Då ställs ungefär 100 personer upp på två led och däremellan skall brottslingen springa, medan han hela tiden blir slagen. Man behövde aldrig genomlida mer än 7 gatlopp. Man kunde också hängas upp i armarna så att tårna knappt nuddade marken och bli slagen med spö. Det fick inte bli fler än 16 slag. Motsvarande straff för kvinnor var att bli slagen med ris. Dock aldrig mer än 14 slag. Det blir en Brobo, Erik Jousias Sparre på Brogård, som motionerar i Riksdagen om spö- och risstraffets upphörande. Landshövding Robert von Kraemer ville försköna Uppsala och lät plantera träd efter gatorna och på Slottsbacken. Buspojkar bröt sönder en del träd. Då föreslog Kraemer, att de som straff skulle stå längst fram i kyrkan under gudstjänsten en söndag med en gren i handen, medan prästen från predikstolen läste upp vad de gjort. Sig själva till skam och andra till varning. De enda som kunde glädjas åt bestraffningarna var ju de fattiga eftersom ganska många böter tillföll fattigkassan. I Svenngårdska samlingen i Tibble Bibliotek kan man läsa hur Stockholms - Näs socken ordnat fattigvården. Man hade konstant 10 fattigplatser, där de inskrivna fick mer eller mindre hjälp av socknen. Det blev ju så att man faktiskt fick stå i kö för att få en sådan här plats. När man skulle bygga fattigstuga där, gjordes en inventering och man upptäckte att endast en av tio inte hade tak över huvudet. Det var en gammal blind soldat som inte ens var född i socknen, så inte kunde man bygga fattighus bara för honom. Det fanns 9 stationer i landet som tillhandhöll vaccin. Den som utförde många lyckade vaccinationer kunde få medalj. Det fanns inte många läkare i landet. En av dem var dock placerad i Håbo Tibble, där läkarvillan och apoteket fortfarande står kvar i Väst Tibble. Kirurgi utbildningen hade just startat i början av 1800-talet. Man erbjöd präster snabbutbildning i medicin för att de skulle kunna erbjuda sjukvård på landet. Veneriskt sjuka togs om hand på särskilda kurhus, Det finns instruktion om hur de skulle vara utrustade, men det står inget om behandlingen. Troligen använde man kvicksilver. Ont skall med ont fördrivas. Fick man många fall på en plats kunde man upprätta ambulerande kurinrättningar. Det står heller inget om straff för den som spred smittan. De kungörelser man helst lyssnade till var Allmänna Kungörelser. Det var Landshövdingeämbetet i Uppsala som skickade ut dessa pålysningar. I Låssamaterialet finns ett 20-tal år från 1816. Där meddelas om regementsmönstringar, tider för väglagningar, auktioner, försäljningar av egendom, efterlysningar av personer och stöldgods. Allt stödgods både stulet och återfunnet är noga beskrivet. Efterlysning, Uppsala den 28 augusti 1822 (tjuvgods från Låssa kyrka) Hos Landshövdinge Ämbetet har blivit anmält att tjuvar den 21 i denna månad efter inbrott i Låssa Sockenkyrkas Sakristia bortstulit: En förgylld patén av silver om 10 lod En förgylld kalk om 48 ¾ lod En kanna tillverkad 1741 om 66 ¾ lod En oval ask förgylld med ett på locket formerat lamm En dopskål med Posse- och Stakevapnet om 107 lod. Allt tillsammans 282 ½ lod silver En mässhake av svart sammet med silverbroderier Två mässkjortor Ungefär 4 –5 riksdaler riksgälds i smärre sedlar, slantar och runstycken, vilket allt jämte tjuvarna allmänneligen efterlyses med befallning till Krono- och Stadsbetjänter i länet, att på det sorgfälligaste efterspana det stulna och tjuvarna, samt vid ertappandet genast gripa och under säker fängslig bevakningen till Slottshäktet insända förbrytarna och tillvarata tjuvgodset Ävensom en var som nu har eller framdeles erhåller kunskap, som kan leda till upptäckt i detta fallet anmanas att sådant vederbörligen anmäla. Kungörelse, Uppsala den 23 oktober 1834 (upphittad klänning i Håtuna) Dragon Hånberg vid Håtunaholm har hittat en fruntimmersklänning inknuten i en handduk av dräll på Norr Skog i Håtuna socken, detta län. Klänningen återfås hos Hånberg. Efterlysta personer beskrevs ganska brutalt: Bonden Nils Andersson har avvikit från Öland och misstänks för stöld av 2 hästar. Han är 47 år, lång och grov till växten, har koppärrigt ansikte, lömsk uppsyn. Han var klädd i mörkgrå tröja, ljusgrå vadmalsbyxor, vitrandig väst och fårskinnsmössa. 4-årig flicka efterlyses. Hon har varit försvunnen i tre veckor utan att återfinnas. 11-årig flicka inhyst i arbetarfamilj har avvikit iförd grön-röd rutig klänning. Det skedde mitt i vintern. Från Konsistoriet utgick också budskap till prästerna i form av Uppsala Domkapitels Cirkulär. De handlar ofta om extra kollekt till någon församling i landet, som kanske bygger ny kyrka och behöver ekonomiskt stöd. Sammanskott till någon kollega som råkat ut för någon olycka och blivit utblottad. Där recenseras nyutkomna böcker och man har också förhandsbeställning på böcker, så man kan trycka upp rätt antal. Betalas ofta efter antalet sidor. Vidare Förböner som skall läsas i kyrkorna för kungafamiljen vid sjukdom och havandeskap. Tacksägelseböner vid krigsframgångar eller glädjande händelser för landet eller kungafamiljen. <> Bro i februari 2010 Gudrun Sandén |