Utsikt från Rösaring som ligger på Uppsala åsen 61 m över Mälaren

Låssa socken under 50 år

Jag kom från Arboga, där jag haft tjänst under två år i en liten skola i landsförsamlingen, medan Börje gått på seminariet. Det var min enda kontakt med landsbyg­den, Börje hade ingen alls.

Arbogabygden bestod av ganska stora familjejordbruk med få anställda. Alla gårdarna hade mjölkkor, så ladugårdskarl fanns på de flesta ställena.

Barnen deltog med liv och lust i arbetet och händelser­na på gården.

 - Pappa kunde inte hjälpa mig med cykeln i går, för han måste så färdigt. Jag ska få en ny mössa, när mam­ma får äggpengarna från handlar’n. I natt fick vi en ny kalv, hon ska heta Rosa.

Ofta fick Fröken ta del av sådana här upplysningar. Det var självklart för de här barnen, att de skulle ta över fädernegården efter föräldrarna. Jag har fortfarande kontakt med två av pojkarna, som har drivit sina gårdar med den äran. Nu är de gråhårsmän, som fyllt 60 och förmodligen längtar efter pensionen.

Här levde man nära varandra och hjälpte varandra vid behov, gladdes och sörjde tillsamman. Alla kände alla.

Jag upptäckte snart att det här var något helt annat än Arboga Landsförsamling. Här fanns stora egendomar, där ägarna ofta inte ens bodde, utan gårdarna sköttes av förvaltare eller inspektorer. Här krävdes en mängd anställda. Folk som skötte ladugårdarna, kördrängar fanns fortfarande som benämning, fastän traktorerna gjort sitt intåg. Smeden fanns som reparerade och drev sin verksamhet i smedjan. Det var ofta stora familjer och de såg nog lärarfamiljen som utbölingar. Inte heller var det något större umgänge med de stora gårdarna. Man kunde befara isolering.

Av detta blev intet, då vi fick kontakt med Sunnerdahls Praktiska Ungdomsskola, som dominerade hela sock­nen. Här fick vi våra vänner och deltog i skolans olika  aktiviteter, ända tills den lades ned av ekonomiska skäl i mitten på 60-talet. Det är med glädje vi ser att den återuppstått som Naturbruksgymnasium.

Sunnerdahls var en unik skapelse, som tillkom i början av 1900 genom en donation, vars avkastning räckte att bygga hela anläggningen med alla elevhem och driva verksamheten i över 50 år. De sista med hjälp av Landstinget.

Här utbildades ungdomar i lantbruk, trädgårdssköt­sel, mekanik, träarbete och flickorna fick en gedigen kunskap om hur ett hem skall skötas. En del gick vidare och blev utbildade och eftersökta barnsköterskor, då skolan också hade ett barnhem.

Gården närmast Säbyholms folkskola var Säbyholms gård, som drevs av förvaltare Hullberg. Lennart var den första vi lärde känna, för till honom gick man och köpte ett block med röda kvitton, som när de avlämnades i la­dugården var betalning för en liter mjölk per lapp. Om jag minns rätt kostade mjölken 37 öre.

Vår närmsta granne var Sandells lanthandel, där man inte bara kunde handla mat utan också sköta sina postär­enden. Annars kom lantbrevbärare Dalström farande i sin gröna Saab och handlade det om större transporter tog Buss-Gustav dem i bussen, som gick ett par turer om dagen.

Säbyholms folkskola var helt nyrenoverad när vi kom dit och var en mycket trivsam skola. Där fanns stor slöjdsal och där har jag tillbringar åtskilliga timmar med att dra slipstenen, när Börje skulle sköta verktygen. Så småningom lyckades han få skolstyrelsen att köpa en elektrisk slip. Något verkligt unikt fanns, en gymnastiksal, vilket inte var tillåtet att bygga efter kriget i sockenskolorna. Men här fanns en, så stor att det gick att spela korgboll, om man gjorde det på diagonalen.

Skolstyrelsen var litet före sin tid för barnen serverades lagad mat varje dag i en ljusblå matsal med vinröda Perstorpsbord. Fru Jansson förde ett strängt regemente och barnen fick inte samtala under måltiden.

Bostaden var en nybyggd villa med två lägenheter, en för kantorn och en för småskolefröken. Den låg ett stenkast från skolan i en stor äppelträdgård. Det ekade till en början ganska ensligt i våra fem rum och kök, för våra ägodelar var inte många. För våra sista slantar, 4,75 kun­de vi hos Viktor Jonsson i Bro köpa en yxa, så att vi åt­minstone kunde hugga veden som fanns i källaren. Frysa behövde vi inte och snart damp första lönen ner.

Visst var vi imponerade av vår fina bostad, men det bästa var det som fanns utanför, nämligen beteshagen mellan vår skola och Tammsvik. Något så underbart som att promenera där alla årstider, är få förunnat. Vi har alltid haft hagen som vår och bara delat den med korna. Nu har Tammsviks Kursgård anlagt fina prome­nadvägar och visst kan man möta kursdeltagare, men vi samsas med dem och är på gamla dagar tacksamma för de bekväma vägarna.

Vi upptäckte snart att trakten inte bara bestod av stora jordbruk. Här farms också handelsträdgårdar och en del av de stora gårdarna hade egna trädgårdsmästare. Den största trädgården var den vid Lindormsnäs, men även Saltvik, Säbyholm, Thoresta och Björklunda odlade åtskilliga ton grönsaker och frukt.

På de bergigare delarna av Ådölandet hade sommarvillor växt upp, med fin utsikt över vikarna. Vid Björknäs hade Solna stad byggt små uthyrningsstugor, som används än i dag. För övrigt anlades där ett förnämligt bad med sommaraffär och camping. Det är rätt impone­rande hur Björknäsbadet ter sig idag, när man minns det ogästvänliga kärret, som fanns där från början.

Vid Verkaviken växte ett fritidsområde upp, likaså på Smidö och Skarpskär, så sommartid ökade befolkningen betydligt.

Tammsvik, som från början byggts som privatbostad var på 50-talet en avdelning av Beckomberga. Där vår­dades kvinnliga mentalpatienter. Nu är det en exklusiv kursgård.

Vår gamla skola har också byggts om till kursgård. Slöjdsalen är matsal. Gymnastiksalen en rymlig kurslokal, med ett sagolikt bad- och relaxrum i anslutning. Börjes gamla klassrum har öppen spis och utgång till en 26-gradig pool. Det andra klassrummet är biljardrum. Vår gamla potatiskällare är vinkällare. Nog är det förun­derligt. Dessutom finns en tillbyggnad med plats för sovrum och gym. Hela ombyggnaden är utsökt smakfull.

Thoresta har också blivit stjärnbelönad kursgård. En av aktiviteterna är vildsvinsjakt en annan lerduveskyt­te. Detta har något inkräktat på Rösaringsskogen. Mitt bästa kantarellställe bevakas nu av vildsvin.

När vi redan andra dagen kom upp till Rösaring, förstod vi att här skulle vi vara ofta. Då hade vi ingen aning om den historiska aspekten utan bara njöt av utsikten och skogen. Att gå till Vållsvik och badplatsen mellan de mäktiga träden och andas skogsluften och se ut över den lilla viken är vila. Alla årstider och tider på dygnet är det lika skönt att ströva på de fina stigarna i området. Ingenstans i landet har vi hittat en lika fin skog och när den nu är mogen för avverkning, görs det med varsam hand.

Säbyholms gård ägdes av Stiftelsen för Sunnerdals­skolan och det var deras ägor vi hade omkring oss. Där följde vi årstidernas växlingar och registrerade vad som odlades och när något nytt jordbruksredskap syntes på de vidsträckta fälten

Mitt emot oss låg arbetarbostäderna till Säbyholm: Slottet, Borgen, Säby, Plåten, Nybygget och tvättstugan. Alla är nu privatbostäder, en del för fastboende, en del för fritidsboende.