Till UKF:s startsida      Rapporter    Ämnesområden

Här återges två artiklar från den 16 juni 1953. Artiklarna är det allra första som skrevs om Granhammarsmannen, bara några dagar efter upptäckten och innan en grundlig undersökning hunnit göras. 

De skall således inte tas på alltför stort allvar vad gäller omständigheterna kring fyndet.  Uppgifterna om hunden som följde med mannen till havets botten finns således aldrig i de senare vetenskapliga beskrivningarna. 
 

3000-årig tatuerare 
fynd vid Mälarstrand

En bronsålderssvensk som tills vidare går under beteckningen Granhammars- mannen, torde så småningom bli välkänd av femtiotalets skolbarn. Tillsvidare är det vetenskapsmännen vid Historiska museet som ömt vårdar sig om de cirka 3000 år gamla skelettdelarna, en huvudskall och åtskilliga verktyg som tillhör fyndet.

Upptäckten gjorde i förra veckan av docent Wilhelm Holmqvist och dr Bertil Almgren vid grävningar invid godset Granhammar i Västra Ryd vid Mälaren, mellan Enköping och Stockholm. På måndagen fick MT se fyndet, som kommenterades av docent Holmqvist.

- Människoskelettet kan redan nu placeras i bronsåldern, anser docenten. Mycket arbetet återstår förstås innan fyndet är utrett och här inträder en rad hjälpvetenskaper- pollenanalys av jorden skall göras och skelettet kommer att undersökas med C14-metoden, etc.  Det är ett unikt fynd, vi har inget liknande i Sverige.

Granhammarsmannen påträffades vid täckdikning. Fyndet låg en meter under markytan i gammal havsbotten under grundvattensnivån. Platsen invallades för några år sedan och av allt att döma har bronsåldermannen fått en bråd död. Antingen har han drunknat eller blivit ihjälslagen och kastad i havet.

Skelettet låg inbäddat i blålera, och en stor klump fick följa med till Historiska museet. En mängd blåmusslor fanns i leran. Där låg också ett fårben, troligen mannens matsäck. Samt en del verktyg, bl. a. två prylar av ben, en spjutspets av brons, en mejsel, en syl av brons med bevarat träskaft – troligen har den använts som tatueringsnål.

Bronsålderns svenskar smyckade sig med tatueringar, både män och kvinnor, berättar docent Holmqvist. Mannens elddon fanns också på platsen:  en bit svavelkis samt flinta. Även ett bryne av sandsten tillhör samlingen.

Ansiktspartiet är krossat men kalotten är hel och den är nog så intressant – en hög kortskalle samt låg panna. T.o.m. hjärnan är bevarad, hopskrumpnad men otvivelaktigt mannens hjärna, säger upptäckarna.

Att skelettet är så välbevarat kan förmodas vara blålerans förtjänst. Fyndplatsen uppges ha legat 15 à 20 meter under havsytan vid bronsåldersmannens död, vilken som sagt var bråd.

Fornfyndet resulterar i en vetenskaplig avhandling.
 

Den förmodade stenåldermannen från Granhammars gods i västra Ryds socken är i själva verket från bronsåldern, har historiska museets experter kommit fram till. Någon gång för 3000 år sedan har han varit ute på en expedition på vad som då var Saltsjön och senare blev Mälaren. Där blev han brutalt överfallen med en yxa, stupade i sjön och drunknade tillsammans med sin hund.

Det var en kraftig man med starka muskler och en kort hög skalle. Hur benen såg ut må vara osagt, eftersom man blott hittat kraniet, armarna och större delen av kroppen, men ej de nedre extremiteterna. En fårbog förde han med sig till matsäck –det bästa, märgen, hade han redan stoppat i sig – och dessutom en mängd blåmusslor. Dessutom ett par flintor och ett stycke svavelkis att göra upp eld med, en vass syl av brons med träskaft och ett spjut med bronsspets.

Därute på vattnet tycks han ha blivit överfallen och tilldelad ett kraftigt hugg i huvudet, som skar bort vänstra ögonbrynsbågen. Hans fiende har också tillfogat honom en mängd skärsår, så djupa att de tydligt avtecknar sig på kraniet.

Ett helt billass blålera med ben och verktygsrester har fraktats till Historiska museet för att man skulle kunna rekonstruera detta drama ur det förflutna. Ännu är man inte helt färdig – pollenundersökningarna återstår innan man helt lyckats uppdaga skelettets historia. 

Något fynd av det här slaget har vi knappast förut i Sverige. För en jämförelse får man gå till gravfynden i Danmark, och det är ju inte riktigt samma sak – antikvarie Wilhelm Holmqvist och fil. lic. Bertil Almgren är riktigt glada åt det här tillfället att få forska i en gammal kriminalgåta.

Artiklarna har UKF hämtat från ATA - Antikvariskt Topografiskt Arkiv - i Historiska museet. Där kan man för övrigt finna all korrespondens som förekommit mellan Riksantikvarieämbetet och landets olika bygder när det gäller antikvariska frågor.
 
 
 

Till 

UKF:s startsida 
Rapporter
Ämnesområden