| Carl Larsson - Västra Ryd
och Gustav Vasas intåg i Stockholm /bok0/Larsson-Thorman.htm UKF:s Startsida Ämnesområden Ur Signerat med pensel och penna, 1999 (stor volym på 600 sidor) Av Ulwa Neergaard - Carl Larssons dotterdotter - intendent på Sundborn 1975-1987 - till största delen ur opublicerade brev Utdraget föranlett av att den blomsterbukett med blåklint som sitter på Gustav Vasas huvud på målningen över hans intåg i Stockholm i Nationalmuseum. Förlaga har kommit från prosten Thorman i Västra Ryd i Upplands-Bro. Gudrun Sandén upptäckte detta förhållande när hon läste boken, som hon fick på sin 70-årsdag. ............................... Här nedan följer ett par utdrag ur brev från Carl Larsson som gäller den under arbete varande Gustaf Vasa‑målningen. Den 3 juli 1907 skrev han till prosten H. E. Thorman i Västra Ryd i Uppland. Denne hade varit Carl Larssons första lärare i fattigskolan på Ladugårdsland. » ‑‑‑
Nu kommer det: Jag skall
med all kraft taga itu med den stora av staten för Nationalmuseum
beställda
målningen 'Gustaf Vasas intåg i Stockholm 1523', och
på hästens huvud vill jag
ovillkorligen ha en stor bukett blåklint. Nu är det så
att här uppe i höga
norden växa dessa blommor så sparsamt, och i år
äro de ej alls till finnandes;
men Farbror, som bor närmare ekvatorn, och har dem kanske i
överflöd i
rågåkrarna, skulle kunna därmed göra mig en stor
tjänst: att låta några
barnungar rafsa ihop en sådan bukett, och så bedja den rara
prostinnan skicka
mig dem pr post hit till Sundborn ... ! Förlåt denna
djärva bön! Men om Farbror
kan och vill hjälpa mig med detta tror jag det skulle vara som en
välsignelse
av hela det svåra verket.« Nu år 1919, nästan tre decennier senare, har en ny generation konstnärer vuxit upp och Carl Larsson angriper modernismen i det första numret av tidskriften Konst i en uppsats, som han kallade »Mål och medel« och som inleds med ett avsnitt kallat ”En eternell”: »En eternell Då jag, liten palt ‑ nå, vidare mycket blod var det nog inte i mig ‑ vid min mammas hand trädde öfver tröskeln till Ladugårdslands fattigskola, som det så ärligt den tiden hette, såg jag inte mycket åt alla de små trashankarna, som fyllde salens midt, men desto mera på mannen, som satt bakom katedern i bakgrunden. Han var helt svartklädd, och i sitt bleka ansikte hade han ett par stickande svarta ögon. Och när vi kommo närmare, såg jag med beundran och gränslös förvåning hans båda hvita händer, där de blå ådrorna grenade ut sig, ‑ tänk, att nu, mera än femtio år efter detta, ser jag det så tydligt för mig! ‑ att de voro så rena; att ett par händer kunde vara så rena! Det var en hårdt allvarlig ung präst, lika fattig som vi, men så fin, så förnäm‑ en som hade arbetat, stridit och lidit, och som genom gudsfruktan och själftuktan kufvade både sig själf och oss. Det föll oss, ouppfostrade patrask, rakt inte in att bråka, utan det var intet annat att göra än att lyda. Jag var ett stackars litet tillhutadt kräk, ful och ansågs dum, illa tåld både i hemmet och annorstädes, just hvad man kallar stukad. När så till min glada förbluffelse en vacker dag denne stränge lärare utnämnde mig och två andra småpysar till ”monitörer” för hvar sin klunga andra unga gökar, då räddade han mig åt mig själf och åt lifvet, ty då genomströmmades mitt hela väsen af själfkänsla, och därmed också af hoppet om att hela lifvet kunna bli monitör. På examen tillerkändes vi som belöning en riksdaler och tjugufyra skilling och detta inför skolrådet med själfva kyrkoherden, och så alla mammorna, min med, hvilka summor ett par dagar därefter hämtades i magister Thormans rum. Den mannen älskade jag med hela mitt bultande hjärta! Så fick han plötsligt en prästerlig beställning och gifte sig, efter hvad vi hörde. Nu kom en annan lärare, som jag också hade all anledning att vörda och akta, men rakt inga skäl att älska. Dock, denne såg mina anlag och uppmuntrade dem, så att äfven honom skyller jag tacksamhet. Men se, min förste lärare glömde jag aldrig. När det så efter många års förlopp slumpade sig så, att hans en dotter och min en dotter blefvo kamrater på ”Handarbetets Vänner”, så tillskref jag honom och han svarade mig med ett det härligaste bref, jag någonsin fått ‑ och när Herran slog mig, så var det hos min gamle lärare, som jag sökte tröst, och verkligen fick den, och nog på det rätta viset. ‑ ‑ ‑ Frid öfver hans minne! Det är hans dotter, som är utsedd till redaktris af denna tidning‑ och när hon uppmanade mig att skrifva något till dess första nummer, något som jag kunde ha på hjärtat, så var det icke att säga nej, utan jag passade på tillfället att ‑ innan jag började något annat ‑ här inlägga en tacksamhetens lilla blomma mellan dessa blad, i denna nya tidning, detta organ för det, som mest i lifvet intresserar mig, för hvad som blifvit för mig både mål och medel: Konst. « |