Till UKF:s Första sida          Till  Forskningsprojektet     Till Rösaring           Till  Ämnesområden

1600-talet
Rösaring uppmärksammades redan i de första fornminnesinventeringarna som gjordes på 1600-talet. Labyrinten kallades då trojeborg, det traditionella folkliga namnet på den här typen av labyrinter. Ett annat namn är "jungfrudans", företrädesvis brukligt på Åland och i Finland. Riksantikvarien på 1600-talet, Johan Hadorph, säger bland annat att "där har fordom varit mycket offrande till avgudarna". 

1900-talet
När den unika processionsvägen från vikingatiden upptäcktes 1979 blev den omedelbart föremål för undersökning genom Riksantikvarieämbetets försorg och med arbetskraft från amatörarkeologer i Stockholms län. Att amatörarkeologer kom att anlitas får sin förklaring, när man betänker att arkeologiska undersökningar i Sverige normalt bekostas av den som vill exploatera ett markområde. Rösaring är som alla förstår skyddat från all exploatering. Åren 1981-82 gjordes några begränsade undersökningar, då man bl a kunde datera vägens tillkomst till tidig vikingatid, dvs omkring år 800 e. Kr.
    Redan i början av 80-talet stod det klart för var och en att Rösaring skulle låta höra talas om sig. Men ett annat arkeologiskt objekt i Upplands-Bro tog snart överhanden, nämligen Fornsigtuna, där Riksantikvarieämbetet och amatörarkeologerna hölls sysselsatta i fem år, 1984-1988. 
    Därefter kom det stora intresset att riktas mot Birkaundersökningarna, som möjliggjordes genom ett storslaget sponsorbidrag på 15 miljoner, senare utökat med ytterligare några miljoner. Amatörarkeologerna hölls under tiden sysselsatta med fruktbärande undersökningar på det intilliggande Adelsö.
    Men intresset för fortsatta undersökningar vid Rösaring hölls ständigt levande hos oss i Upplands-Bro. Det fanns också ett uttalat intresse från såväl Länsmuseets arkeologer som från länsantikvarien (vid Länsstyrelsen). Det gällde bara att finna någon form att förverkliga undersökningsplanerna. Även när gratisarbetande amatörer utnyttjas är det stora kostnader förenade med arkeologiska undersökningar, eftersom dessa resulterar i fynd och prover av olika slag, som måste analyseras av experter. Även den professionella ledningen av projektet måste finansieras på något sätt. Stiftelsen Upplands-Bro Fornforskning, som tillkom i samband med Fornsigtunagrävningarna i Signhildsberg, hade samlat in pengar öronmärkta för arkeologiska undersökningar i Upplands-Bro. Pengar kunde också förväntas från Berit Wallenbergs stiftelse.

Rösaringsprojektet började 1996
Länsmuseets intresse tog år 1996 konkret form, när Peter Bratt presenterade museets forskningsprojekt för hela fornminnesområdet runtomkring Rösaring. Detta hade föregåtts av ett möte mellan Länsmuseet, Sveriges Hembygdsförbund, Stiftelsen Upplands-Bro Fornforskning  Arkeologisektionen inom Stockholms läns hembygdsförbund och Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut. Första åtgärden var en "byråmässig" inventering av tillgängligt material kring Rösaring. Här kom UKF:s lantmäterikartor och andra historiska handlingar väl till pass. Därefter följde en översiktlig rekognosering av undersökningsområdet.

Fältarbetet 1996
Amatörarkeologerna inom Stockholms läns hembygdsförbund genomförde under ledning av Rolf Rydén, erfaren inventerare från Riksantikvarieämbetet,  en specialinventering av större delen av Låssa socken. Under 9 dagar genomströvades området på jakt efter gamla och nya fornminnen. Deltagarna fick lära sig hur en inventering genomförs och hur den dokumenteras. Man sökte särskilt efter mycket svårfunna fornminnesplatser från äldre järnålder, således tiden före vikingatiden. Några nya fynd gjordes inte. 

Fältarbetet 1997
Utförlig redogörelse för resultaten har tidigare gjorts.
Arbetet genomfördes efter tre linjer. Deltagarna växlade mellan de olika uppgifterna och därmed tillfredsställdes den pedagogiska aspekt som vilar över projektet. En grupp tog ca 120 jordprover fördelade över praktiskt taget hela området. Fosfathalten i jorden ger en fingervisning om var den forntida boplatsen kan ha legat. Provresultaten bekräftade de tidigare gjorda antagandena om boplatsens belägenhet. 
    En annan grupp arbetade med kartläggning av ett av gravfälten. Som vanligt fann man att antalet gravar var större än vad man kunde se med blotta ögat. Man fann även ett par gravar från äldre järnålder. Särskilt intressant var förekomsten av tre till diametern ovanligt stora högar, som ligger på rad, liksom vid Gamla Uppsala och på Adelsö. På grund av den ringa höjden har högarna tidigare inte rönt särskild uppmärksamhet.
    Den tredje gruppen undersökte den förmenta boplatsen med metallsökare. Det intressantaste var ett antal fynd som talade för att en bronsgjutarverkstad borde finnas någonstans under grästorven. En jämförelse med motsvarade fyndkategori från Birkagrävningarna visar att det utan tvekan rör sig om en bronsgjutarverkstad. Man fann inte bara råmaterial för framställning av bronsföremål, utan också "bronsskrot" som varit avsett för återanvändning. Ett par "bornssmältor" som tappats på smedjans golv. Vissa blyföremål bekräftar ytterligare förekomsten av en smedja någonstans inom området. 
      Utförligare beskrivningar av fältarbetena finns att läsa i tidigare nyhetsbrev.

Fältarbetet 1998.
1998 års undersökning, 22-26 juni, var en direkt fortsättning på förra årets med undantag av fosfatkarteringen som slutfördes 1997. Undersökningen har möjliggjorts genom bidrag från Stiftelsen Upplands-Bro Fornsforskning. Länsmuseet har ställt personella resurser till förfogande, amatörarkeologerna har bidragit med sin arbetskraft och arrendatorn Anders Sjö har förberett marken, ställt upp med maskinell hjälp och behövliga lokaler. 
    Sökningen med metallsökare fortsatte där vi slutade året innan. Några få bronsföremål hittades men inte i samma utsträckning som förra året. Det var bra! Grävning efter den förmodade verkstaden kan därför begränsas till det område, där de många fynden gjordes förra året. Alla fynd från metallsökaren ligger ganska grunt, ca ett spadtag djupt. De har därför under årens lopp åkt fram och tillbaka när jorden brukats. 
    Ingenting på ytan kan ge någon vägledning om var det är lämpligt att lägga en större undersökningsyta, där man kan gå på djupet. Därför upptogs ett drygt 20-tal gropar på 5 x 5 dm utspridda över en stor del av boplatsområdet. De gjordes ca 5-6 dm djupa, således djupare än vad bönder under århundraden trängt ner med årder och plog. Det visade sig att i nästan varje grop stötte vi på en "anläggning" av något slag. Det var stolphål, härdar eller annat som visade att det verkligen rör sig om en boplats.  Alla jordmassor har sållats och slutprodukten har dessutom vattensållats. 
    Kolprover kunde säkras på många ställen, och i sinom tid kommer de att ge oss upplysning om när anläggningarna har använts. Här kan det vara på plats att erinra om vad som hände på fältet, när nya djupgående plogar började användas på 50-talet. Många år efteråt fick jag veta av drängen som plöjde, att plogen gått igenom ett stort antal brandhärdar eller stensatta kokgropar, inte bara på den plats vi nu undersökt utan även på flera andra fält runt Stora Ekeby. Alla låg på samma nivå. 
    En annan intressant iakttagelse gjordes på ett ställe. Man fann krukskärvor av en och samma kruka, troligen ett begravningskärl. Det kan röra sig om en äldre grav, över vilken boplatsen senare anlagts. Krukan har krossats när man i modern tid kört med tunga åkerbruksredskap över platsen. 

Skärvstenshögarna
Gravfältet med de tidigare rapporterade skärvstenshögarna undersöktes för första gången mer noggrant. Vi hade ännu inte tillstånd att verkställa fullständig arkeologisk undersökning. Men med hjälp av sond kan man känna - ja rent av höra - om stenarna i högen är normala eller skörbrända. Praktiskt taget alla högar och vallar undersöktes på detta sätt. Det råder därför just nu en viss osäkerhet om det verkligen har varit en boplats från tiden före järnåldern. Skärvstenshögarna brukar ses som "avskrädeshögar" bestående av förbrukade stenar som använts vid uppvärmning av vatten i trä- eller lerkärl. Även uppvärmning av vatten i läderpåsar kan ske med hjälp av heta stenar.
    Ett par av de förmenta skärvstenshögarna har troligen varit kolmilor. Vissa konstruktionsdetaljer pekar i den riktningen. Trots det i viss mån negativa beskedet beträffande skärvstenshögarna, framhåller Rolf Rydén att platsen är typisk för en tidig boplats av det slag. Den ligger på rätt nivå, ligger bra i lä bakom åsen och är exponerad mot vattnet. En kommande grävning i högarna får ge det rätta svaret. 

Natur- och kulturmiljö
Inledningsvis citerade jag ur Peter Bratts projektbeskrivning hur Rösaringsområdet ses som en unik och monumental fornlämningslokal och att det är naturligt att den ligger just här. Rolf Rydén, med sin stora erfarenhet från olika delar av landet, säger sig vara fascinerad av Rösaringsområdet. Ytterst få områden i landet har ett så rikt uppbåd av fornminnen, när det gäller  antal och variation. Undersökningarna har gett honom ny kunskap och han tror att mycket återstår att finna i kommande utgrävningar. Dessutom ger dagens natur- och kulturmiljö  platsen en särställning. Ingen modern bebyggelse stör den vackra miljön när man ser ut över nejden från fornminnesplatsen.
    Måtte det så förbliva. Detta sagt med tanke på hur det gamla Lund strax bakom det äldre järnåldersgravfältet tillåtits expandera.

Till UKF:s Första sida          Till  Forskningsprojektet     Till Rösaring           Till  Ämnesområden