UKF:s startsida     Inledande artikel från 2003   Länk till Projektet Dalkarlsvägen / Falukuriren 
Ämnesområden

                                          Så här skrev Falukuriren:

Stortorget 17 maj 2003
Börje Sandén – Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut

Det har ofta framhållits att arbetsvandringarna inte bara bokstavligt öppnade nya horisonter för dalfolket. 
Deras kontakter med människor utanför den vanlige allmogemannens isolering i den egna bygden gjorde dem öppna för nya idéer och tankar – inte minst på det politiska planet.
     Det var något som kom till tydligt uttryck – i själva verket ett synnerligen dramatiskt uttryck - för 260 år sedan - vid midsommartid 1743, då militären ingrep mot flera tusen demonstranter som samlats på nuvarande Gustav Adolfs torg för att uttrycka sitt missnöje med de senaste årens svenska politik.
     Det var en händelse som senast - för bara något år sedan - beskrivits av professor Alf Åbergs i boken Tragedin på torget, som gått till historien under namnet "Stora daldansen", i den senaste versionen av Nationalencyklopedin, med den inledande kommentaren: 
- ”en vedertagen men till sitt ursprung avsiktligt nedsättande benämning”

Styrkan i allmogens argumentation var så stark att regering blev tvungen att avrätta den som haft det högsta politiska ansvaret för tillkomsten av kriget.
Någon kanske höjer på ögonbrynen – var det inte generalerna för kriget som avrättades för att de skött kriget så illa?
- Visst! men den som lät utropa sig till fältmarskalk var vid tiden för krigets planering lantmarskalk, dvs riksdagen officiella förespråkare: Vilket i realiteten betyder att det var svenska folket som hade förklarat krig mot Ryssland.

I många tusental hade alltså allmogemän från främst Dalarna, Västmanland och Uppland begett sig på vandring till Stockholm. Om de politiska krav, som  allmogen framställt, skulle vinna gehör. så skulle huvudena  sitta mycket löst på landets högsta politiska ledning, något som landet mycket snart fick bokstavligen se förverkligat. 

Regeringen  hade genom hemliga utskott planlagt och startat det krig, som sedan slutat i fullkomlig katastrof,  med total kapitulation,  hela Finland ockuperat och all krigsmateriel beslagtagen. Och inte minst:  2/3 av de utskickade soldaterna – ca 12000 - hade dött utan att ha varit i strid. 
     Och nu kom till råga på allt svensk allmoge och begärde att få läsa de protokoll. 
som skulle avslöja att Sverige kommit i krig med Ryssland, utan att Ryssland hotat oss.

Ett koncentrat av de frågor man ville diskutera med statsmakten skrev man ner ett par dagar före ankomsten efter flera påtryckningar från regeringen. Förutom den nyss nämnda frågan om rätten att få tillgång till riksdagens protokoll, dvs ”principen om rätten att ta del av offentliga handlingar”, så framställde man ytterligare en principiellt mycket viktig sak. 
- Man krävde att de riksdagsmän, som man utvalt och sänt till riksdagen skulle vara ansvariga inför sina väljare, en princip som nu förtiden känns mycket naturlig och riktig och ingår i begreppet representativ demokrati.
- I en promemoria till riksdagen skrev man: 
”riksdagsmannen (ärendsmannen) är skyldig att göra dens vilja som sänt och anlitat honom”
- Det är första gången i europeisk historia – för att tala med en utländsk historikers tunga - som en bondefolkning kommer med sådana krav.

Den här principen är i vår tid högsta lag i ett demokratiskt tänkesätt. Men den var 1743 så dubiös att den avfärdades med motiveringen att riksdagen då skulle förlora sin suveränitet.
     Jag misstänker att det är sådana tankar som låg bakom det faktum att 1743 års riksdag inte förhindrade militären att begå en massaker på demonstranter - en aktion som vid 250-årsjubileet 1993 jämfördes med Peking 1989.

Man får detta ännu tydligare klart för sig, om vi tar del av vad den därpå följande riksdagens beslöt i  frågan. Efter att ha dömt en stockholmsborgare till livstids fängelse för att han inte gav med sig i frågan om riksdagsmännens ansvar inför sina väljare, blev det beslutat att det skulle anses vara en landsförrädisk handling att i fortsättningen hävda denna sak.

*************
Totalt var det 6 saker i skrivelsen, som man ansåg särskilt viktiga att framhålla. Samtidigt skall vi ha klart för oss att redan ETT år tidigare hade man i en skrivelse till regeringen lyft fram ett 20-tal frågor som var angelägna för den svenska bondebefolkningen. 

I den pressade situation som ledningen för demonstrationsmarschen befann sig i,  med stora folkmassor på marsch mot Stockholm drivande den svenska armén framför sig, är det imponerande att se hur skickligt man kunde formulera sig. 
     Det kommer särskilt till uttryck i frågan om tronföljarvalet som skulle äga rum ett par dagar efter skrivelsens tillkomst. Den var så skickligt formulerad att regering fann för gott, när den efter ett par veckor sände ut sin officiella rapport om vad som hänt, att ta bort de ord som alltför tydligt skulle påminna eftervärlden om de eftergifter för allmogens krav som regeringen tvingats till. 

Detta fick åsyftad verkan för framtiden. 
Ända fram till en ny doktorsavhandlingen år 2001 (den enda på de senaste 70 åren) har svensk historieskrivning hävdat att den främsta anledningen till allmogens protestmarsch var att tvinga fram valet av just deras kandidat till tronföljare. 
- Denna böndernas orubblig hållning ansågs vara skäl nog för att slå ner demonstrationen och sedan kalla den för ett uppror mot staten.
- I själva verket avfördes saken från dagordningen, när allmogen under förhandlingarna gick med på valet av de andra ståndens kandidat till tronföljare, - åtminstone om man får tro vad som står i protokollet från förhandlingen med statsledningen.

Det har framhållits av en historieberättare i TV att allmogen lade  fram ”konkreta revolutionära krav”, 
- såsom att kungen skulle gripas av avsättas, adelsprivilegier avskaffas och regering och höga herrar avrättas. 
- Men - de här uppgifterna hittades i fickorna hos somliga deltagare efter militärens ingripande. Sådana krav framfördes aldrig vid förhandlingarna och det finns således inga anteckningar om det vare sig i koncept eller renskrivet protokoll.

Det där med att gripa och avsätta kungen rimmar illa med marschledningens avslutningsord i sin skrivelse, där man önskar att få  träffa kungen innan återtåget till hembygden för att muntligen få betyga honom sin undersåtliga vördnad.  Så uttrycker sig inte dom, som står i begrepp att störta regimen.
     De politiska krav man lade fram var förvisso revolutionerande eftersom de var nya för sin tid, men man kan inte säga att det handlade om konkreta revolutionära krav – i den meningen att en revolution stod för dörren.
- Jag tycker det är märkligt att historieskrivningen så föga tagit hänsyn till vad allmogen själv har anfört som orsak till marschen. 
- Det var inte ett uppror mot staten såsom Alf Åberg formulerade saken i SvD 1994 vid recensionen av min bok och i sin egen bok 2001. 
- Vi menar bägge att historien på traditionellt sätt kommit att skrivas av segraren.
**********************
Det viktiga i dag är att lyfta fram hur allmogens protest 1743 banade väg för nya viktiga beslut i framtiden.
- Lägg märke till att frågan om offentlighetsprincipen blev i lag fastställd redan 1766, bara drygt 20 år senare - och därmed först i världen - och tillika en dagsaktuell fråga för en europeiska gemenskapen
- Lösningen på frågan om valda representanters ansvar inför sina väljare skulle dröja mycket längre, men den fanns där redan 1743, nästan 50 år före franska revolutionen.

Tack för ordet.