Förord år 2002 till Vad hände egentligen? Dalupproret 1743
(/ukf/dalforo.htm) - 2002

UKF:s startsida          Förord år 2001      Register över artiklar    Ämnesområden
 

Förord i oktober år 2002 

När herrarna skulle ställas till svars -
När Sverige öppnade dörren för folket

Det föregående förordet är daterat mars 2001. 
När Karin Sennefelts doktorsavhandling publicerades i  november samma år fick händelserna 1743 en ny dimension. Avhandlingen gavs namnet “Den politiska sjukan - Dalupproret 1743 och frihetstida politisk kultur”. Författaren ville visa att det som ägde rum var exempel på politisk kultur där den svenska allmogen sågs som en viktig part i rikspolitiken. Denna åsikt överensstämmer med den uppfattning jag kom fram till, när jag i Tibble-dokumentet (Kungsängen) fann demonstranternas skriftliga förklaring till avsikten med marschen till Stockholm.
     Demonstranterna från Dalarna, Västmanland och Uppland ansåg sig vara representanter för allmogen. De hade rätt att deltaga i det politiska livet enligt gammal tradition ända från forntidens tingsförhandlingar. Rikspolitik var inte bara något som skulle förbehållas herrarna i riket. Alltsedan Frihetstidens början, då bondeståndet uteslöts från alla viktiga frågor inom riksdagen, hade man misslyckats i sina försök om återgång till den gamla ordningen. Man ville få tillgång till riksdagens protokoll - i grunden en offentlighetsprincip.
     Avhandlingen visar att allmogens reaktion på den förda politiken inte längre bör betraktas som en klandervärd handling. När studien anmäldes av en historiker i Svenska Dagbladet fick artikeln rubriken “När Sverige öppnade dörren för folket”. En annan tidningen använde orden “Herrarna skulle ställas till svars”.
     Alf Åberg bekräftade i sin år 2002 utgivna bok “Tragedin på torget” det viktiga budskapet i UKF:s bok, att det som historien kallat ett uppror i själva verket varit en mycket kraftfull demonstration. I ännu skarpare ordalag framhåller Åberg att historieskrivningen fram till nu grundat sig på regeringens partsinlaga, sådan den framställdes 17 dagar efter massakern på demonstranterna på nuvarande Gustav Adolfs torg.

Alltsedan dalupproren och Dackefejden 200 år tidigare hade staten ansett sig behärska den folkliga opinionen. Folkets reaktion på regeringens politik, vilken lett till både ett nesligt förlorat krig och en ekonomisk kris, som närmade sig den vid Karl XII:s död 25 år tidigare, var därför en ny erfarenhet, som regeringen inte visste hur den skulle tacklas.
     De krav som kom från den förment oupplysta allmänheten var dock så seriösa att allmogen fick ett tydligt övertag i sina argument gentemot staten. Osäkerheten hos regeringen, hos den samlade riksdagen och inom militären om hur man skulle agera var total. Två av de högsta regeringsföreträdarna flydde från Stockholm, och när till slut frågan såg ut att lösas vid de för allmogen framgångsrika förhandlingarna gick militären till aktion mot de demonstranter, som samlats på nuvarande Gustav Adolfs torg för att mottaga utlovad färdkost inför återtåget till sina hembygder. 
     Enligt protokollen från förhandlingarna och i allmogens skrivelser har man inte framfört några “konkreta revolutionära krav” vilket framhållits i ett TV-program som repriserats flera gånger. I fickorna hos en del demonstranter, och vid  förhör i  rättegångarna efteråt, hade man förvisso funnit sådana krav men de kom från enskilda deltagare, inte från ledningen för marschen. Liksom vid dagens demonstrationer tog sig enskilda deltagare friheter, som inte sanktionerats av ledningen. Historieskrivningen har inte i tillbörlig grad tagit hänsyn till den ursprungliga avsikten med demonstrationen. Att dåtidens statsledning kallade demonstrationen för uppror är lätt att förstå. Man fick en legitim anledning att slå ned demonstrationen.

När jag år 1993 gav min version av händelserna 250 år tidigare var ambitionen närmast att skriva om en sak som för många var helt okänd och som jag tyckte hade förtjänstfulla inslag inför den framtida politiska utvecklingen, exempelvis de tidiga spåren av offentlighetsprincipen och kraven på riksdagsmännens ansvar inför sina väljare. Det var i det försummade dokumentet från Tibble som dessa intressanta ämnen uppenbarade sig för mig. 
     Skriftens tillkomst skiljer sig från de s.k. besvär som tidigare framförts till myndigheterna. Den författades i all hast efter uppmaningar från regeringen att skriftligen förklara vad man hade för ärende. Före marschen var det många fler punkter bland allmogens besvär än de fem som nu formulerades. En sjätte punkt var inget diskussionsämne utan ett önskemål att före återfärden få möta kungen i egen hög person och därvid muntligen få betyga sin undersåtliga vördnad. Den upplysningen är viktig såtillvida att den visar att man inte hade för avsikt att göra revolution. 
     Punkterna måste också ses som de allra viktigaste av de frågor deras fullmäktige skulle diskutera med regeringen efter framkomsten till Stockholm. Den fråga som historieskrivningen lyft fram som den viktigaste var allmogens krav i tronföljdsfrågan. Den var emellertid inte med från början och vid förhandlingarna avfördes den från dagordningen, efter att allmogen accepterat Rysslands kandidat som tronföljare. Den viktiga frågan om riksdagsmännens ansvar inför sina väljare berördes inte alls. Historiska dokument som jag studerat tycktes mig flera gånger kunna tolkas till allmogens fördel. Därför beslöt jag att i boken publicera ett femtio-tal historiska handlingar som talade till förmån för allmogens demonstrationsmarsch.

Det jag nu tycker är den viktigaste saken i hela händelseförloppet 1743 är att frågan om riksdagsmännens ansvar inför sina väljare kom till uttryck på allmogens initiativ vid denna riksdag. Saken hade skymtat redan några år tidigare, när Arvid Horn och hans regering tvingades avgå, men då hade inte kraven kommit från allmogen. Vid riksdagen 1746-47 var det sedan borgarna i Stockholm som krävde att deras riksdagsmän skulle stå till svars för sitt handlande i riksdagen. 
     Men detta ansåg riksdagen vara en befängd idé eftersom riksdagsmännen då skulle förlora sin suveränitet. Man menade att en ny riksdag faktiskt skulle kunna upphäva ett tidigare beslut, en helt orimlig tanke för den frihetstida uppfattningen, som såg den samlade riksdagen som ofelbar. Man tog tronföljarvalet som exempel på principens omöjlighet. En ny riksdag kunde naturligtvis inte välja en ny tronföljare, och därför var själva principen i grunden felaktig. Det blev en mycket het debatt i denna sak, som slutade med att den borgare som framhärdade dömdes till livstids fängelse. Riksdagen beslöt till slut att sådana tankegångar i fortsättningen skulle anses som landsförrädisk handling och dömas därefter. Idag är en sådan syn helt otänkbar. Nu är det helt naturligt att politiker ställs till ansvar inför väljarna. 

Det tar lång tid för ett folk att lära sig demokrati. Det som hände under 1740-talet gav vårt lands lagstiftare en värdefull erfarenhet. De tankar som torgförts utvecklades i nästa generation till den berömda tryckfrihetsförordningen och dess offentlighetsprincip.  Lägger man därtill folkets krav på riksdagsmännens ansvar inför sina väljare, så kan jag inte finna annat än att svensk allmoge står för ett hedrande initiativ i svensk politisk historia.

Börje Sandén i oktober år 2002

UKF:s startsida          Förord år 2001      Register över artiklar    Ämnesområden