Dalupproret 1743 - kommentarer till huvudtexten
Av Börje Sandén
(ukf/dal-kom.htm)

UKF:s startsida    Huvudtexten/Förord 1993   Inledande artikel från 2003    Ämnesområden


 
Bjarne Beckman beträffande sanningshalten Kungl Maj.ts beskrivning av vad som hände. 
I ett tilläg (Exkurs I sid 456) med rubriken "Källmaterialet för händelserna den 22 juni" visar Beckman att han är kritisk till den officiella beskrivningen av händelseförloppet. 
Följande stycke är hämtat hur UKF:s bok från 1993

Vad säger den historiska forskningen?
Den forskare som alla moderna historieböcker och sentida uppsatser om dalupproret hänvisar till heter Bjarne Beckman. 1930 var han färdig med sin 500-sidiga doktorsavhandling. För sextio år sedan var man i kontroversiella frågor ännu ganska försiktig i sitt ordval. Det är först i den finstilta efterskriften som Beckman vågar sig på en tydligare och mer kritisk bedömning av regeringens handlande och dess beskrivning av händelsen. Man riktigt ser för sig hur Beckman sitter där på sin kammare och vrider och vänder på orden för att kunna uttrycka sin rätta övertygelse utan ett alltför utmanande ordval. Några exempel: Regeringens officiella berättelse om dalupproret "gör mera heder åt K. Maj:ts formuleringskonst än åt dess sanningskärlek". När det gäller frågan om vem som först började striden, militären eller dalkarlarna, säger han, när det i kungörelsen står att dalkarlarna började skottlossningen: "den uppgiften vittnar om ett mycket obesvärat umgänge med sanningen".
Många forskare av facket har rätt bedömt de många utomordentligt farliga situationer som landet befann sig i vid denna tid, men med några få undantag har denna bedöming inte nått fram till de populärhistoriska verken - i varje fall inte under 1900-talet. I ett särskilt kapitel återges vad som sagts om händelserna kring Dalupproret i äldre och nyare historiska läse- och läroböcker.


Ur Carl Tersmedens memoarer - 5 fartyg ur flottan beskjuter demonstranter på Norra Björkfjärden midsommardagen 1743.  Momoarerna är utgivna i 6 band av Nils Erdman 1912.
Efter en dags vila vid Ådö
"Klockan 11 gick vi till sjöss. Vi rodde helt sakta under den allra vackraste natt, och den 24, Midsommardagen , klockan 3 om morgonen, såg vi på ungefär en 1/4 mils avstånd en mängd med stora lastbåtar. Jag gav order att spänna en barquass för hvardera dubbla slupen och min slup för Karpen, att fortare kunna avancera. Så gjorde jag bägge mina 3-pundiga kanoner färdiga, för att skrämma dem med ett par kulor över hufvudet, och befallde bägge dubbla sluparna att på samma sätt elevera deras kanoner.
     Jag stod i största förundran öfver denna fårskocken, som - oaktat de väl kunde se oss -  likafult rodde midt emot oss, till dess vi voro knappa 200 alnar ifrån hvarnadra. Jag lossade några skrämskott, då de äntligen besinnade sig, kastade deras mordgevär och matsäckar i sjön och skingrades, den ena hit den andra dit. Vi sköt med kanonerna under avancerande efter dem, och en af sluparna, som Rundberg förde, aflossade skott, som jag tror av ilskenhet, midt i flocken, så att jag hörde ett ynkeligt skrik. Strax skickade jag slupen och bannade honom att sättas i arrest och bägge dubbla sluparna samt barkquasserna att pro forma förfölja de flyende.
     Somliga af oss räknade 43, andra 45 båtar, med 30 à 40 man uti hvar båt, packade som sillar, och 6 à 7 man vid var åra, så att innan kl 10 på dagen kunde jag ej se en enda båt mera. Hvar och en sökte fast landet, de mesta åt Wästmanlandssidan.