Allmogens besvär vid Riksdagarna svengard/besvar1.htm UKF:s Startsida         Ämnesområden            Alla besvär från Bro och Håbo härader Allmogens besvär vid riksdagarna - 1500-talet - 1700-talet Ur hembygdsboken Det hände i Upplands-Bro av Börje Sandén 1984. I boken lämnades en presentation av företeelsen och ett urval gjordes bland de "besvär" som gällde de fyra socknarna i Bro härad. Men det var nästan uteslutande från Bro och Kungsängen som klagomål förekom och nästan alla hängde samman med skjutsplikten och vägunderhållet längs stora landsvägen mellan Bergslagen och Stockholm. Länk till alla besvärsskrivelserna Det är svårt att finna källor, som berättar om den vanliga medborgarens situation i gångna tider. De skriftliga källor som finns berör sällan de lägre samhällsklasserna. De människor som behärskade skrivkonsten skrev sällan om böndernas - om allmogens - villkor. Genom vissa kanaler har emellertid en del problem och samhällsfrågor från förr bevarats till vår tid. Vi har t. ex. rättegångsprotokoll, som vid sidan av det egentliga ärendet kan ge oss värdefulla upplysningar om tidens förhållanden. Tyvärr blir protokollen ofta väldigt ensidiga, eftersom de mestadels handlar om vissa, ständigt återkommande, typer av lagbrott. Lyckligtvis finns också "Allmogens besvär till riksdagarna" till hands. Besvärsrätten för gemene man är mycket gammal, och genom den har befolkningen i landets olika härader getts möjlig heter att komma till tals med de styrande. Klagomålen har fram förts vid häradstinget, ofta formulerade i skrift av någon präst eller av böndernas riksdagsman. Allmogens klagomål anses som regel spegla rätta förhållanden, eftersom lögnaktiga framställningar knappast skulle ha godtagits av de personer som formulerade skrivelserna. Vi skall se lite närmare på vad allmogen i våra bygder ansåg vara så besvärande, att man gick till kungs för att klaga över det. Som underlag för studiet finns 26 skrivelser från Bro och Håbo härader från slutet av 1500-talet till slutet av 1700-talet. Varje skrivelse upptar som regel många besvärspunkter. Man passade tydligen på, när man ändå var igång. Skjutsplikten Det allt överskuggande problemet i besvärsskrivelserna är skjutsplikten. Inte mindre än 18 av skrivelserna tar upp frågor i anslutning till allmogens skyldighet att ställa häst och kördräng till förfogande för de vägfarande. Det börjar 1571 med att de, som bor i Bro, klagar på bönderna i Järfälla och Spånga, för att de inte vill avlösa de resande med ny häst, förrän deras befallningsmän (rättare) gett dem order om det. Rättarna bodde emellertid långt från landsvägen, och de resande ville oftast inte vänta. Kördrängarna förmåddes att fortsätta till Stockholm, för det var ju inte så långt kvar, tyckte de resande. På 1600-talet är problemet annorlunda, och i sin nya form kommer det att förfölja Bro härad ända tills järnvägen byggs och skjutsplikten upphör. Genom den starkt tilltagande säteribildningen minskas nämligen de skjutspliktiga böndernas antal alltmer, så att skjutsbördan blir synnerligen stor för de kvarvarande skatte- och kronobönderna. Problemet är extra stort, förklarar man i skrivelse efter skrivelse, därför att Bro dessutom är ett ovanligt litet härad, bestående av bara fyra socknar (normalt hade häradena ca åtta socknar att fördela bördan på). Man påpekar också att häradet ligger utefter en stor "allmänningsväg" eller längs en viktig "stråkväg". Ofta avslutar man skrivelsen med en bön om att någon lindring måste åstadkommas, annars kommer gårdarna att bli "förödda" och ännu fler bönder att bli tvungna att gå från gård och grund. Det är förvånande att skjutsfrågan var så svår redan 1612, då Bengt Hansson i Råby skrev sitt brev till kungen med begäran om att få byta sin ärvda gård i Råby mot en gård, som kungen hade i Hacksta socken (på Veckholmslandet söder om Enköping), och som bara var hälften så stor. Han ville inte ha någon betalning emellan. "Jag fattig man bor uti en stor gästväg och förmår ej denna tunga (skyldighet) utföra, varför jag nödgas övergiva mitt rätta arvshemman, därför att kronans gårdar dagligen minskar och frälsegårdarnas antal ökar, så att vi varder därigenom utödde". "Eders Kungliga Majestäts underdånige skattedragare Bengt Hansson i Råby i Bro socken". Ett annat år begär man att även frälsebönderna skall vara skyldiga att bistå med skjutsningar och gästningar, d.v.s. logi åt de resande. En gång tror man sig kommit på en bra idé. Den nämligen,  att en avgiftshöjning för de vägfarande skulle minska resandet, och göra det lönande för dem, som verkligen måste resa, att använda egna hästar. Då skulle bönderna slippa ligga vid gästgivargården med sina hållhästar. I stället skulle de leverera hö och havre för billig penning åt de resande. Mer växelmynt måste anskaffas, framhåller man en annan gång. Bristen på skiljemynt hos bönderna gör, att de lätt mister hela skjutspenningen när de inte kan ge tillbaka. De blir till och med överfallna med hugg och slag, om de i alla fall fordrar betalning. Två gånger vill man få bron vid Stäket reparerad, eftersom färjan tar för lång tid. En bro skulle verkligen vara allmogen och landet till stor nytta och gagn, säger man. Vid ett tillfälle anser man sig ha anledning påpeka, att skjutsbonden endast är skyldig att hålla häst och seldon. Gästgivaren, eller den resande, skall enligt bestämmelserna svara för sadlar, kärror, vagnar och slädar. Man framhåller en gång, att en lämplig kompensation för alla bekymmer med skjutsningen kunde vara lindring vid uttagningen av soldat. Man föreslår till och med befrielse från både utskrivning av, och tvång att hålla, soldat. I det sista av mig kända besväret från 1789 handlar det fortfarande om skjutsningarna. Då begär man en rättvis reglering mellan häraderna, så att de bönder, som bor långt bort och inte kan bidraga med skjuts in natura, skall åläggas att ersätta de andra med pengar. Många klagomål hänför sig till de många krigsåren. Ammunitions- och övriga militärtransporter är verkligen betungande. Åtskilliga gånger tvingas häradets bönder också att inkvartera soldater, som är på vandring till och från krigsskådeplatserna. Häradsborna begär exempelvis att få betalt av kronan för officerarnas logi, men får till svar att officerarna skall stå för det själva. Vi förstår, att det naturligtvis inte var lätt för bönderna att kräva sin rätt av officerare som sa, att de skulle betala när de kom tillbaka nästa gång. Andra klagomål 1760 begär man att få bättre betalt, dels för arbetet på kungsängen i Näs (Kungsängen), dels för transporten av höet till hovstallet i Stockholm. Folkbristen är stor hävdar man. Ärendet hänvisas till landshövdingen, som svarar, att ökad ersättning inte kan tillstyrkas på grund av den för närvarande knappa tillgången på penningmedel. Han hänvisar till Olands bönder, som har ännu längre väg att köra från sin kungsäng, och som dessutom inte får ersättning för förspillda dagsverken. Tio år senare begär man på nytt högre ersättning. En ny landshövding hänvisar till svaret från förra gången och säger, att en ökning skulle bli prejudicerande. Det är inte ofta Bro härads bönder har framgång i sina olika besvär. Men vid klagomålet på parmmätarna i Stockholm får de även överståthållarens fulla stöd. (Parm är ett äldre mått för hö. 1 parm motsvarar ungefär 17 kubikmeter.) Enligt besvärsskrivelsen lägger nämligen parmmätarna en olaglig råge på parmen, när de mäter höets volym. Man påpekar också, att det i förordningen inte finns några bestämmelser om böter, för den som bryter mot de påbjudna reglerna. I sitt remissvar till Kungl. Maj:t svarar överståthållaren, att han fått klagomål på parmmätarna även från stadens innevånare, som säger sig inte få fullt mått, när de köper sitt hö. Överståthållaren säger vidare, att han samlat alla parmmätarna och deras förmän och allvarligen förmanat dem att följa givna instruktioner. Han föreslår böter på 40 mark silvermynt för brott mot bestämmelserna, och att böterna skall användas till att i förekommande fall ersätta såväl säljare som köpare av hö. Det är ofta ont om arbetskraft i Bro. Antingen tar drängarna arbete på herrgårdarna, för att de då inte behöver riskera att bli utskrivna till soldater, eller också värvas de lätt till krigsmän, eftersom Bro ligger så nära Stockholm. Ett annat allvarligt problem är, att alltfler drängar och pigor flyttar till Stockholm för att få arbete där. Man tror sig ha funnit lösningen, när man föreslår förbud för tjänstefolk att arbeta utan för sitt eget län. Stockholm låg ju på den tiden utanför vårt län. Man lyckas naturligtvis inte få gehör för sitt förslag. Men vid nästa riksdag - tre år senare - presenterar man en ny idé. Den här gången föreslår man ändrad uppsägnings- och flyttningstid i förhållande till Stockholm, så att tjänstefolket blir utan arbete en tid.  Då kan de som är utan arbete betraktas som lösdrivare och tas till tvångsarbete. Ny flyttningstid skulle vara 1 juni i stället för den vanliga uppsägnings- och flyttningstiden i början av oktober. (Vi skall ha i minnet, att lagen på den tiden föreskrev årsanställning för allt tjänstefolk.) Ytterligare fördelar skulle vinnas med förslaget, påpekar bönderna i Bro. I skördetiden, som ju inträffade strax före den lagstadgade flyttningstiden, var många församlade, och de anställda lockades då - genom tal sinsemellan - att söka nytt arbete. Det skulle förhindras, om nyanställning skedde före bärgningstiden. Vidare skulle de, som skötte boskapen om vintern, på så vis själva få bärga höet, "varvid större aktsamhet och sparsamhet var att förmoda". Slutligen fanns det alltid mer arbetsuppgifter för tjänstefolket i oktober än i juni. Det blev inte som Bro härad föreslog - slankveckan i oktober var ju kvar ända tills statarsystemet upphörde. Bros och Håbos respektive häradsallmänningar låg - och ligger - inom Upplands-Bro. Med sina skogar utgjorde de ett viktigt reservkapital för bygdens innevånare i en annars skogfattig omgivning. Att det var skogfattigt här kanske förvånar, men det förekom ännu inte någon planerad skogsvård. Bönderna reagerade därför kraftigt, när skogvaktaren i Kronbacka vid Bro häradsallmänning tillät, att 150 grova timmerstockar fördes ut ur häradet för att användas till att bygga ett överstelöjtnantboställe - t.o.m. i ett annat län. En annan gång hade kungsgården i Ekholmssund (Ekolsund), som låg  utanför häradet, tagit 100 timmerstockar i Håbo häradsallmänning att användas till en ny krogbyggnad. Man tog också 200 lass virke "till gärdsel och stör". 36 karlar hade setts arbeta i skogen en hel vecka. Dessutom hade "krutsjudarna" tagit ved. Allt detta skulle ha skett "utan utsyning", klagar man inför sin "Stormägtigste Allernådigste Konung" 1751. Man begär att Kungl. Maj:t skall allra nådigast ge sådan order till vederbörande, att "skogsordningen och andra tillämpliga författningar blir tagna i akt och efterlevda", så att den nya och växande skogen blir fredad. Ärendet går till landshövdingen, som hävdar att häradsrätten skulle ha gett sitt tillstånd för kungsgården att ta timret. Beträffande veden säger han att Lagunda, som egentligen skulle stå för salpetersjudningen den gången, inte hade någon skog alls. Kokningen skulle, utan veden från Håbo häradsallmänning, ha uteblivit helt, till förfång för Kronans kruttillverkning. Problemet med salpeterframställningen återkommer ofta. Den är en för hela riket viktig verksamhet under krigsförhållanden. Bro Härads besvärsskrivelser är som synes en rik källa till kunskap om vardagliga frågor. Vi får en inblick i, vad man önskade, och vad man pratade om man och man emellan, till exempel bristen på salt, nödvändigheten av att ta bort den tillfälligt införda fönsterskatten och naturligtvis "konsumtionsavgiften för brännevins brännande till husbehov". Men man har också större vyer och ser till hela rikets bästa. I en lång välformulerad skrivelse av Hans Staffansson i Berga (Kungsängen) prisas drottningen för att hon avstått från enväldet (Karl XII:s syster var under ett år regerande drottning) och att hon har "den kristliga tanken att vilja styra riket med Riksens råde". Man tror att hennes beslut kommer att bli utspritt och prisat över hela världen. UKF:s Startsida         Ämnesområden