Förändrad
syn på Dalupproret börjar
växa fram
/subject/revolu.htm
UKF:s startsida
Inledande artikel om 1743
Register över artiklar
Dalfolkets
arbetsvandringar Demonstrationsmarschen
1743 Tibble-dokumentet
Prof. Alf
Åbergs artikel i SvD Offentlighetsprincipen
1743
Representativ
demokrati
Var Dalupproret 1743 en
revolution eller
en demonstration?
Var det "upprorsmän" som vandrade till Stockholm 1743?
Vad säger Nationalencyklopedin om 1743?
Vad säger Dalarnas forskningsråd?
Två händelser vid Tibble
gästgivargård
1743 och 1809 kan belysa denna frågeställningen
Tibble gästgivargård 1743
Vid två tillfällen har Tibble gästgivargård under
några dagar varit centrum för storpolitiska händelser.
1743 var den under något dygn högkvarter vid det
största
- och framförallt - farligaste demonstrationståget mot en
svensk
regering någonsin. Vår egen kronofogde rapporterade
till
landshövdingen att sammanlagt 15000 demonstranter var på
väg
mot Stockholm.
Förhandlingarna i Stockholm
Teckning av Tomasz Pydzik |
Vid gästgivargården i Kungsängen (Tibble gård)
sammanställde
man de viktigaste punkterna i den långa klagolista man redan
något
år tidigare officiellt burit fram till riksdag och regering, men
som man inte fått något klart svar på. Två av
punkterna
lyfter fram frågor som är högaktuella ännu i
dagens
politik - och som då var nya inom praktisk europeisk politik och
som nu går under benämningen: offentlighetsprincipen och
principen
för representativ demokrati.
Över hundra demonstranter dödas av militären
1743
Bägge frågorna var alltför ömtåliga för
en lyftas fram i ljuset, varför det politiska etablissemanget inte
lade hinder i vägen när militären gick till aktion mot
flera
tusen demonstranter som samlats på nuvarande Gustav Adolfs torg.
Av "riksdagens talman" hade demonstranterna fått löfte om en
hedersam behandling av de frågor som diskuterats under
två
dagars överläggningar.
Redan innan överläggningarna avslutats gick
militären
till aktion och det som sedan hände fick inte en adekvat
beskrivning
förrän 1993 vid det "Historiska året" 250
år
efter 1743. Historiska museet beskrev det som hände, som en
parallell
till Peking 1989. Sammanlagt 140 demonstranter fick sätta livet
till.
Läs mer här
Var det ett försök till revolution, som
måste stoppas
med militära maktmedel?
Ja, så brukar det framställas i historieböckerna, och
om detta vore sant kan det ju ses som legitimt av landets regering att
ingripa.
Men vad ville egentligen allmogen, när den i så
stor mängd
drog i väg till Stockholm? (Man strömmade till från
många
håll; det var långt ifrån bara dalfolket som
demonstrerade.)
De sex punkter som formulerades på Tibble
gästgivargård
visar i själva verket att man inte hade för avsikt att
störta
landets styrelse. Vad ville man då?
- Dels ville man ha svar på vissa - sedan ett
år - obesvarade
frågor, vilka skriftligen framförts genom såväl
"allmogens
besvär till riksdagen" som i "memorial" ställda till
bondeståndets
riksdagsmän.
- Dels ville man att regeringen skulle vidtaga vissa
åtgärder.
Frågorna och kraven på åtgärder var
förvisso
mycket besvärande för regeringen i den situation den
försatt
sig i. Men genom att framställa det hela som ett
revolutionsförsök
kunde man slå ned det och slippa svara på frågorna.
Naturligtvis fanns det många personer i landet som
gärna
ville göra revolution mot den maktfullkomlighet som utvecklats
under
den s.k. Frihetstiden, då allmogen blivit utestängd
från
alla viktiga överläggningar och beslut i riksdagen. Att
dåvarande
regimen tog fasta på rykten om vad som skulle kunde hända
med
de styrande är inte så underligt, när man betänker
vad allmogens seriösa frågor och krav handlade om. I
sakfrågan
ville man till varje pris ville undvika en offentlig debatt.
Det har länge förvånat mig att våra
historiker
i dåtid och nutid inte brytt sig om allmogens skriftliga
formuleringar
i saken utan mest fastnat för vad enskilda personer tyckt och
tänkt.
Är det inte det "man har papper på" som skall gälla?
Det
är inte bara skrivelsen i Tibble jag tänker på, utan
också
protokollet från överläggningarna; det finns både
i koncept och renskrivet. De talar sitt tydliga språk. Det som
hände
1743 var ingen revolution.
Nu hör det till saken att det finns/fanns en lista som
skrävlande
demonstranter satt ihop om vad man skulle göra med vissa
adelsmän,
men den är inget som den ansvariga ledningen för
demonstrationen
står bakom. Det måste vara denna lista – och framför
allt
ryktena om vad som stod i den – som ligger bakom bl a Herman Lindqvists
ord när han säger att 1743 kunde ha blivit en "fransk
revolution"
innan den riktiga franska revolutionen kom 1789.
Tibble gästgivargård 1809
Högkvarter för revolutionsarmé.
Vid denna tidpunkt stod Napoleon på höjden av sin makt.
Av Europas stater var det egentligen bara England och Sverige som
ännu
inte gett vika för honom. Rykten från förhandlingar i
Ehrfurt
mellan Napoleon och ryske tzaren berättade att Sverige skulle
utplånas
från kartan. Ryssland skulle få Sverige ovanför Motala
ström och resten skulle tas om hand av Danmark-Norge. Dessa rykten
var bevekelsegrunden för aktörerna i den kommande
revolutionen.
Motståndet mot Napoleon kom från den
enväldige kungen
Gustav IV Adolf. Några bestämde sig för att
avsätta
kungen. Ledare var befälhavaren för den västra
armén,
Georg Adlersparre, som befann sig i Värmland för att
möta
ett befarat anfall från Norge. Han samlade ca 3000 frivilliga
soldater
som tågade mot Stockholm för att tvinga kungen att
ändra
sin politik eller avgå. Dessförinnan hade han kommit
överens
med sin norske kollega att denne inte skulle gå in i Sverige
förrän
man prövat möjligheten att avsätta den enväldige
kungen.
När Adlersparre kom till Tibble hade kungen vidtagit sådana
motåtgärder att ett inbördeskrig var hotande nära.
I det läget hade några militärer i Stockholm på
eget
bevåg tagit sig in på slottet och arresterat kungen.
Initiativet till denna revolution hade således glidit
över
från Adlersparre till konkurerande revolutionärer och
här
stod nu Adlersparre i Kungsängen med en revolutionsarmé som
inte behövdes! På gästgivargården författade
han under några dagars bryderi en skrift vari han motiverade sitt
beslut att trots allt fortsätta till Stockholm med sin
armé.
Den kunde behövas som påtryckning på riksdagen som
skulle
godkänna arresteringen av kungen.
Som bekant blev kungen avsatt och skickad utomlands. Man kunde
knappast
tydligare följa Napoleons vilja, när riksdagen till
tronföljare
valde Napoleons vapenbroder Bernadotte, sedermera Carl XIV Johan.
Revolution - eller demonstration?
Händelsen 1809 kan verkligen beskrivas som en revolution, då
man i akt och mening hade för avsikt att ändra på
styrelseskicket
i vårt land. Vilket såldes gjordes med våld,
låt
vara utan blodsutgjutelse. Men hur var det med händelsen 1743 -
revolution
eller demonstration?
En förändrad syn på
Dalupproret
börjar växa fram.
Vanligtvis brukar även det som hände 1743 kallas revolution
= uppror. Men frågan är om det är en helt sann
beskrivning
av vad som hände. Förvisso fanns det enskilda deltagare som
"ville
runka perukerna på herrarna" och som var beredda att bruka
våld.
Men sådana tendenser stoppades av ledning ända tills
militären
gick till aktion mot demonstranterna - medan ännu ledningen satt i
förhandlingar! Det var således inte allmogen som tog
initiativ
till striderna på Gustav Adolfs torg.
Att avsikten från början endast varit att med
eftertryck
få komma till tals med regeringen framgår med
önskvärd
tydlighet av sista punkten i Tibble-dokumentet,
där man uttrycker en önskan att få träffa kungen
för
att "muntligen få betyga sin undersåtliga vördnad" innan
man vänder åter hem.
Ingenting i ett års skriftlig korrespondens mellan
allmogen och
regeringen kan tolkas som revolutionstendenser. Inte ens det som
allmogen
alltid beskyllts för ända sedan 1743, nämligen dess krav
att välja danska kronprinsen till tronföljare i Sverige. Han
var ju bara en kandidat av många, vilkens val riksdagen faktiskt
accepterat (för att lugna folkopinionen) men förhalat
verkställigheten
av. Inte i någon historiebok för allmänheten kan man
läsa,
att allmogen vid förhandlingarna samma dag som massakern ägde
rum, faktiskt hade accepterat den ryska kandidaten till
tronföljarposten
i Sverige. Därmed var frågan avförd från
dagordningen,
och den finns inte med i protokollen från förhandlingarna.
Trots
detta är allmogens inblandning i tronföljarfrågan en av
de stora frågorna i de flesta historieböcker. Varför
frågar
jag mig?
Eftervärldens syn på händelserna 1743
Allmogens utgångskrav vid förhandlingarna var endast att
riksdagen skulle verkställa ett redan fattat principbeslut. Detta
principbeslut, omnämnt i Tibble-dokumentets första punkt,
togs
påpassligt bort av regeringen, när man i en omfattande
"vitbok"
redogjorde inför samtiden - och för eftervärlden!! - vad
som hände under de dramatiska dagarna; ett klassiskt exempel
på
att segraren skriver historien.
Den vetenskapligt använda beteckningen för demonstrationen
är "Dalupproret 1743". I populärlitteratur och
skolböcker
har den ända sedan 1700-talet haft den förklenande
beteckningen
"Stora daldansen", ett tydligt uttryck för exemplets makt
över
tanken. Regeringen ville få demonstrationen att framstå som
något ofarligt, något att raljera över. I själva
verket var den ett uttryck för en av de allvarligaste
inrikespolitiska
kriser som Sverige varit med om, bevittnad av ledande europeiska stater
som sänt ambassader till Stockholm inför det viktiga
tronföljarvalet.
Armborstet - Dalregementets kamratförenings
årsbok
Med tanke på Dalregementets demonstrationsmarsch till Stockholm
1999, vill jag lyfta fram vad Dalregementets kamratförening skrev
i sin årsbok Armborstet 1958 om synen på marschen 1743.
Skribenten
har naturligtvis tagit intryck av den traditionella historieskrivningen
och får till det på nedanstående sätt vid
beskrivningen
av två uppmärksammade händelser vid Tuna och Tuna bro
för
länge sedan, nämligen Gustav Vasas räfst- och
rättarting
och marschen till Stockholm 1743. Ännu 1999 tycks
uppfattning
hos dalfolket vara, att det man gjorde 1743 var något suspekt,
som
man skäms för att tala om.
"Lika
ogärna som om Wasens räfst- och rättarting
tala vi dalkarlar om det krigs- och löskefolk,
som drog över bron mot Stora Daldansen" |
Vad säger Nationalencyklopedin?
Att en förändrad syn på demonstrationsmarschen 1743
börjat växa framgår med önskvärd tydlighet i
Nationalencyklopedins behandling av ämnet. En förändring
sker mellan 1990 (bd 4) och 1995 (bd 17). Artikeln om "daluppror"
publicerades
år 1990. Min bok från 1993 avslutade jag med följande
ord:
"Dalupproret
1743 behandlas inte under slagordet daluppror. Slagordet
daldansen hänvisar till Stora daldansen. Det bandet har ännu
inte utkommit. Det kan dock vara värt att lägga märke
till
att Dalupproret 1743 i ett uppslagsverk av detta slag kommer att
beskrivas
under ett förklenande - om dock vanligt - uttryck." |
Vad står då i nationalencyklopedin när verket kommit
fram
till bokstaven "S" år 1995?
"stora
daldansen, vedertagen men till sitt ursprung avsiktligt
nedsättande
benämning på ett bondeuppror som utgick från Dalarna
1743,
mer korrekt benämnt dalupproret 1743" |
Jag tänker inte här närmare gå in vad
Nationalencyklopedin
ytterligare säger i artikeln. Men några
randanmärkningar
kan jag inte undanhålla den som läst så här
långt
av min artikel.
Nationalencyklopedin nämner nedanstående
klagomål
från allmogen
* de främst framhållna orsakerna till upproret
(sic!)
är missväxt och ekonomisk misär
* missnöje med regeringens misslyckade krig mot Ryssland
* upprorsmännen krävde att kungamakten skulle
förstärkas
* de för krigsnederlaget ansvariga skulle straffas
* att danske kronprinsen skulle väljas till tronföljare
Kommentar till ovanstående
* inget nämns om att allmogen ville få veta hur
kriget
uppkommit
- förhandlingarna gav ett visst löfte om
tillgång
till riksdagens protokoll inom 8 dagar
* inget sägs om riksdagsmännens ansvar inför sina
väljare
- framhållet i såväl memorial som i
Tibble-dokumentet
- denna fråga - den representativa demokratin – har jag
utförligare
diskuterat i nyhetsbreven 1998:2 och 3.
Observera
* man säger traditionsenligt att 4500 dalkarlar deltog i
marschen
- kronofogen för Bro och Håbo härader
rapporterade att ca 15000 var på marsch
- kungens adjutant Axel von Fersen uppskattade antalet
till 10000 utanför Norrtull
- NE säger ingenting om att
västmanlänningar
och upplänningar deltog i förhandlingarna
* man påstår att upprorsmännen vägrade att
lämna
huvudstaden
- i själva verket hade man samlats på torget
för att ta emot erbjuden matsäck för
återtåget
- militären gick till attack flera timmar före
den utsatta tidsfristen och medan ännu ledarna satt i
förhandlingar
* resningen spreds snabbt i Dalarna
- inget nämns om att många andra landskap
också
deltog i protestmarschen, men inte hann fram
* allmogeupproret medförde en del oroligheter på andra
håll
i landet
- militär trupp fick ett par gånger sändas
till Dalarna för att hålla befolkningen i schack
- fem enheter (ca 275 man) ur svenska flottan gick in
i Mälaren för att skingra demonstranter
En ovanlig uppgift, som jag inte sett förut
* allmogen utsätts för beskjutning
- vanligtvis heter det att allmogen började
skjutandet,
vilket den de facto gjorde, när den provocerades av trupperna.
Redan 1994 fick jag stöd i min uppfattning av prof Alf
Åberg,
när han recenserar UKF:s bok Vad hände egentligen? Del 3.
(SvD
94-07-17). I avslutningen säger han att regeringens beskrivning av
vad som hände är en partsinlaga. "Uppbådet var inte
någon
sammansvärjning mot staten utan syftade till att återge
bönderna
deras bestämmanderätt i riksdagen".
Alf Åberg säger också:
"… För mer än 60 år sedan skrev Bjarne Beckman
en grundläggande
avhandling om dalupproret 1743. Sedan dess har en hel del nytt material
kommit fram, och man hälsar med glädje den nya
sammanställning
som publicerats av Börje Sandén vid Upplands-Bro
Kulturhistoriska
Forskningsinstitut – Vad hände egentligen? Dalupproret 1743.
"Stora
Daldansen". Det är populärhistoria i gammal god mening,
där
författaren själv gjort undersökningar i arkiven och
ställer
självständiga och intressanta frågor till materialet.
Mycket
värdefullt är det stora aktmaterial som han publicerar och
som
ger läsaren möjlighet till egna studier…"
Här kommer nu de farlig
diskussionspunkterna
från Tibble-dokumentet
- Tronföljdsfrågan
- Verkställandet av det beslutade straffet för de
kommenderande
generalerna i kriget mot Ryssland
- Få veta orsakerna till kriget
- De som handlat landsförrädiskt skall dömas
- Att fortsätta marschen ända till Stockholm
så att
allmogens
förhandlare bekvämt kan rådgöra med
demonstranterna
i de frågor som kan uppstå
- Att innan återtåget få träffa kungen
och
hälsa
på honom
Observera att ingenting nämns om höga skatter, hindrande
tullar
eller missväxt. Jämför därför med vad Dalarnas
forskningsråd säger i inledningen till boken "5000 man
från
dalorten sprang", som gavs ut i till 250 årsminnet såsom
årsbok
för Dalarnas hembygdsförbund. (samma höst som UKF:s
bok).
Forskningsrådet talar man om "en seglivad föreställning
om ett starkt samband mellan upproret och storpolitiken". Man
framhåller
att åsikterna om de bakomvarande orsakerna växlat genom
tiderna
och att man nu genom lokahistoriska studier finner att det inte är
storpolitik som drev allmogen till sin stora demonstration 1743.
Kan lokalhistorisk forskning i Upplands-Bro, långt
från
Dalarna, ha något att bidraga med?
Inte sedan den grundläggande doktorsavhandlingen 1930 har
någon
på allvar brytt sig om de ovanstående punkterna från
Tibble, som i avhandlingen i själva verket berördes mycket
flyktigt
och med hänvisning i en fotnot. Punkterna måste dock ha
varit
kända av seriösa forskare eftersom Tibble-dokumentet
publicerades
av regeringen redan efter ett par veckor, visserligen med
utlämnande
av det mest graverande, nämligen att ett fattat beslut ännu
inte
verkställts. Du kan läsa mer i UKF:s bok Vad hände
egentligen?
Dalupproret 1743. Boken finns att såväl låna som
köpa
(180:- ) på biblioteken i Upplands-Bro. De kan beställas
genom
insättning av 215:- på UKF:s pg 27 58 94-4.
UKF:s startsida
Dalfolkets
arbetsvandringar Demonstrationsmarschen
1743 Tibble-dokumentet
Prof. Alf
Åbergs artikel i SvD Offentlighetsprincipen
1743 Representativ
demokrati
|