Sevärdheter i Upplands-Bro
hembygd/karttext.htm  (rev. 2003-09-25,2004-07-01 urspr från 1998)

UKF:s startsida      Vissa utförligare beskrivningar    Rapporter


Där lokalhistorien blivit rikshistoria - Upplands-Bro
Platser och händelser som blivit rikshistoria - Samlade på ett blad. PDF-fil för utskrift i färg/sv-v

Kortfattade beskrivningar  av sevärdheter och kulturminnen   Ny karta i färg

Kommunens turistkarta från 1998 - (framtagen i samarbete med UKF)
Uppdaterad text från kommunens Turistkarta1982. Kartan finns inte längre att köpa.
Kartans innehåll och texter har framtagits i samarbete med Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut. Den är illustrerad av Tomasz Pydzik, Bro
I förekommande fall finns länkar till UKF:s utförligare beskrivningar
Översiktskarta - med länkar till beskrivna platser

Kommunens hembygdsbok från 1984 - slutsåld

1) Nya och reviderade texter finner du på utskrivbara sidor
2) Bakgrundsmaterial till texterna publiceras successivt

 
1. Upplands-Bro kommun 
2. Den forntida bosättningen
3. Istiden och landskapet 
4. Kultplatsen vid Draget
5. Härnevi - skålgropar
6. Rösaring 
7. Fornsigtuna - Signhildsberg 
8. Runstenarna
9. Assurs sten och hög - Namnet Bro 
10. Sigtuna Nyckelsten 
11. Håtunaleken 
12. Hålvägar - ridvägar 
13. Almare-Stäket - "S:t Eriks slott" 
14. Kommunikationerna genom tiderna 
15. Gästgivargården - skjutsningsplikten
16. Dalkarlsbacken och Ryssgraven 
17. Järnbruk vid Lejondal 
18. Kungsängen 
19. Naturreservat 
20. Vill du veta mer - Litteratur

Mer minnesvärt / - ej kopplat till kartan


* Granhammarsmannen - från bronsåldern
* Rövargrottan - "Fridegårdsgrottan"
* Två vikingatåg med anknytning till Upplands-Bro


Upplands-Bro kommun
Kommunen är till ytan en av de större norr om Stockholm. Med en befolkning på drygt 20 000, huvudsakligen koncentrerad till tätorterna Bro och Kungsängen, finns det stora orörda naturområden med bevarade kulturminnen. Natur och kultur är ett viktigt särdrag för kommunen som vi försöker ta vara på. Med 13 mil mälarstränder, ett 50-tal öar och flera insjöar utgör vattnen ett dominerande inslag  i landskapsbilden. Till detta kommer berg och åsar med milsvida utsikter över däremellan liggande skogar och öppna fält. Att Upplands-Bro fortfarande är en jordbruksbygd går inte att ta miste på.
     Den 1 januari 1952 bildades Upplands-Bro genom att kommunerna Stockholms-Näs, Västra Ryd, Håbo-Tibble, Håtuna och Bro-Låssa slogs samman till en storkommun. Under 1970-talet ökade befolkningen kraftigt bl. a. på grund av att stora bostadsområden byggdes och att pendeltågen började gå. Man kan säga att det var vid den här tiden som kommunen på allvar blev hem åt en arbetspendlande befolkning. Från år 2000 har även Bro pendeltågsförbindelse.

Karta med länkar till beskrivna platser   
Upplands-Bro i gammal tid - ur kommande upplaga av hembygdsboken


Den forntida bosättningen
När inlandsisen smält bort låg havsytan ca 150 m över nuvarande nivå. Sedan dess pågår en ständig landhöjning. Inte förrän för ca 6000 år sedan blev de första delarna av Upplands-Bro synliga. Det var ön Rösaring och några berghällar som nu ligger på 60 m höjd. En fast befolkning fick inte Upplands-Bro förrän åkermarken började stiga upp ur havet för ca 3000 år sedan, den tid som vi kallar bronsålder. De allra senaste arkeologiska iakttagelserna vid Draget kan tyda på en tidigare bosättning i kommunen än vi förut känt till.
     De flesta forntida boplatserna och forngravarna tillkom under järnåldern och vikingatiden. Sedan dess har landet stigit ungefär 5 meter.

Karta med länkar till beskrivna platser



Istiden och landskapet
Inlandsisen och forntida ishav har avsatt tydliga spår i naturen. Rösaringsåsens många fornstrandlinjer och den stora s.k. dödisgropen vid Djupdal är några exempel, liksom jättegrytor i bergen och väldiga ansamlingar av stora stenblock på Stäksön och Västra Rydsområdet. En mycket stor isälv skapade Uppsalaåsen, som har sin största höjd söder om Uppsala vid Rösaring.
     En specialitet för berggrunden i Upplands-Bro är grafiten i Håtuna. Den bröts under andra världskriget och är nu en av de viktigaste beredskapsreserverna.

Karta med länkar till beskrivna platser


Kultplatsen vid Draget
På gränsen mellan Upplands-Bro och Håbo ligger en sedan länge uppmärksammad s.k. fornborg, en av de till ytan största i Uppland. Vid arkeologiska undersökningar 1996-97 visade det sig att de äldsta delarna i anläggningen är mycket äldre än vad man någonsin kunnat föreställa sig. För ungefär 4000 år sedan lade människor i området ner stor möda på att bygga en ca 500 m lång vallanläggning med tillhörande vallgrav nedanför stenvallarna uppe på det höga berget. Här har människor samlats av andra anledningar än krigiska redan i slutet av stenåldern, troligen för att utöva en kult av något slag.
     Forskningen beskriver nu anläggningen som Mälardalens äldsta vallanläggning.
     Omedelbart utanför anläggningen har arkeologerna hittat tydliga spår efter både tillfälliga och fasta boplatser. De är de hittills bästa exemplen från stenåldern i Upplands-Bro.
     Platsen låg mycket strategiskt i det forntida landskapet. Innan landhöjningen lade hinder i vägen för trafiken var det öppet vatten i en nästan rakt nordsydlig riktning från Södertälje till de forntida platserna norr om Uppsala. Namnet Draget påminner oss ännu idag om hur man tvingades dra båtarna över det uppkomna näset.

Karta med länkar till beskrivna platser
Arkeologiska undersökningen vid Draget 1996-97      Rapporter från utgrävningarna


Härnevi - skålgropar
Härnevi har namn efter fruktbarhetsgudinnan Härn och hennes vi, dvs offerplats. På berghällar i trakten av Bro finns några hundratal s.k. skålgropar. De som ligger i Härnevi hage är lätta att hitta eftersom de brukar vara imålade med röd färg. Groparna är knappa decimeterni diameter och högst några centimeter djupa. De ligger ofta i klungor och räknas som en form av hällristningar. De flesta anses tillkomna under bronsåldern
     Skålgroparnas ursprungliga betydelse och användning är oklar, men oftast brukar de kopplas samman med fruktbarhetskulten. Det berättas att groparna ännu vid 1900-talets början användes av "kloka gummor" somvid vissa tidpunkter smög sig ut till skålgroparna, därde smorde dem med fett och offrade mynt eller metallföremål samtidigt som de genomförde besvärjelser av skilda slag. Ett fynd som styrker dessa berättelser gjordes för några år sedan i en skålgrop vid Stora Ullevi. Där hittades ett nödmynt från 1718 i en skålgrop.
     Fruktbarhetsdyrkan kräver en manlig motsvarighet till gudinnan Härn. Den finner vi i ortnamnet Ullevi inte långt från Härnevi.

Karta med länkar till beskrivna platser
Skålgropar i Upplands-Bro         När de sista älvkvarnarna smordes


Rösaring - Labyrinten - Processionsvägen
Det natursköna åspartiet med sin milsvida utsikt kallas Rösaring. Namnet syftar dels på gravrösena från bronsåldern, dels på labyrinten som är gjord av stenar lagda i ringar. Labyrinten räknas som en av de äldsta i Norden. Den har samma mönster som labyrinterna hade i medelhavsområdet för 3000 år sedan. Med sina sexton ringar är den Upplands största. Vanligen kallas denna typ av labyrinter för trojeborgar. Stenarna är lagda så att det bildas en enda gångväg in till centrum. Det anses bevisat att labyrinterna utnyttjats för fruktbarhetskult.
     Fruktbarhetskult kopplar man också samman med den 1979 upptäckta väganläggningen intill labyrinten. Arkeologiska undersökningar 1981-82 visade att vägen var en processionsväg anlagd under vikingatiden (800-talet). Den är 540 m lång och går i nästan exakt nord-sydlig riktning från en byggnad i norr fram till den stora plana jordhögen, som kan tolkas som en plattform för ceremonier av okänt slag. Högen skulle också kunna vara en gravkulle, men så länge den inte är undersökt vet vi ingenting om detta. Stenrader längs vardera sidan av vägen kan man skymta här och var i mossan. Ett dike finns väster om vägen i nästan hela dess längd. På östra sidan finner man ett hundratal grunda gropar med ca en meters diameter och några decimeters djup.
     Processionsvägen förknippas också med astronomiska fenomen. Vägen är sedan upptäckten föremål för ett flertal arkeo-astronomiska spekulationer där sol, måne, stjärnor och regnbågefigurerar.
     Ett flerårigt arkeologiskt forskningsprojekt, som startade 1996, syftar till att skapaen helhetsbild av hela området runt Rösaring, inklusive det stora grav- och boplatsområdet vid Stora Ekeby nedanför Rösaring. Gravområdet är ett av de största näst efter Birka. Skärvstenshögar, innehållande skörbrända stenar är spår från kokplatser. Heta stenar användes vid matlagningen innan man hade metallkärl att sätta över elden.

Karta med länkar till beskrivna platser   Detaljkarta    Karta Strövstigar/Kulturstig  Framsida    Baksida
Övriga artiklar     Rapporter från tidigare grävningar    Mer att läsa om Rösaring       Labyrinten

Fornsigtuna - Signhildsberg

Herrgården Signhildsberg är också platsen för Fornsigtuna. Historiska källor och tidiga kartor placerar Fornsigtuna på denna plats, men det var först åren 1984-88 som arkeologiska undersökningar kom till stånd. Terrassanläggningar, husgrunder och stora konstgjorda högar, som inte var gravar, kan berätta att en forntida kungsgård legat här. Den sägenomspunna Signhilds kulle visade sig vara en tingshög. Två mäktiga hallbyggnader hade anlagts uppe på stora stenkummel. Förrådsbyggnader hade placerats på en lång terrass.Ännu skönjbara gator leder ner till rester av bryggor, som är omtalade i en isländsk saga från 1200-talet. Den isländske skalden Snorre Sturlasson menar att det var här Oden slog sig ner och byggde "en borgstad som han kallade Sigtuna". Landhöjningen gjorde så småningom hamnlagunen oanvändbar. När så kristendomen började vinna framgång flyttades verksamheten till kungsgårdens utmark några kilometer härifrån. Namnet Sigtuna följde med till den nya platsen, och den gamla kom att kallas Fornsigtuna. I slutet av 1600-talet kom platsen att förknippas med den kända kärlekssagan om Habor och Signhild, och när dåvarande ägaren av bondbyn Fornsigtuna byggde herrgården döpte han om platsen till Signhildsberg.

Karta med länkar till beskrivna platser         Detaljkarta (Eniro)
Artiklar om Fornsigtuna - Signhildsberg


Runstenarna
Upplands-Bro har 37 kända runristningar. Några av dem är nu försvunna och några finns det bara rester kvar av. Två stenar har flyttats till Historiska museet på 1960-talet. Vi har 23 helt eller nästan helt kända texter.Fem stenar anses stå kvar på ursprunglig plats. Endast 12 stenar bär kristen inskription. Assurstenen vid Bro kyrka är mest uppmärksammad. Se särskild text om den. En av närmare 40-talet kända s.k. Ingvarstenar i Mälarområdet finns i gravbacken söder om Håtuna kyrka. Ingvar var ledare för det enda historiskt dokumenterade enskilda vikingatåget. Det gick till trakterna av Kaspiska havet åren 1036-1041. Grynnstastenen NO om Håbo-Tibble kyrkby har något så ovanligt som avbildningar av människor.

Karta med länkar till beskrivna platser
Runstenar med texter och kommentarer


Assurssten och hög - Namnet Bro
På runstenen strax norr om Bro kyrka berättas om Assur. Stenens monumentala utformning visar att han var en betydande man i bygden. En stor gravhög i området bär också hans namn. På stenen sägs att hustrun Ginnlög anlade en bro till minne av honom. Det är denna bro som gett namnåt kyrkan, socknen och kommunen. Stenen är den enda i landet med komplett text, som berättar om vikingar. Ursprungligen börden ha stått vid vägens passage över Broån.
     Ordet bro betyder "anlagd väg" på vikingatidens språk. Över sankmarker byggdes enkla vägbankar och vid själva vattendraget kunde det räcka med att bottnen förstärktes med stenar och grus (vadstenar). Vi kan än idag följa vägen mot norr framtill Broån och eftersom ån har kvar sin ursprungliga vattenfåra är det lätt att finna övergångsstället.
     Söderut från Assurstenen har vägen troligen gått fram mot den största gravhögen i Upplands-Bro, drygt 30 meter i diameter. Denna hög är skadad men kan ses på andra sidan kyrkan.
     Under medeltiden låg här en kungsgård, vilket namnet Husby ännu vittnar om.

Karta med länkar till beskrivna platser   
Runstenar med texter och kommentarer



Sigtuna Nyckelsten
Sägnerna om Sigtuna Nyckelsten påstås härstamma från den tid då bl a ryska vikingar plundrade Sigtuna. De skulle då ha tagit med sig stadens bronsportar, men tappat nyckeln på en utpekad plats. På ett säreget format flyttblock vid stranden har minnet av händelsen hållits vid liv genom inhuggna och målade nycklar. Historikerna tvivlar på sanningshalten i sägnerna, men faktum är att Sigtunaporten - eller Svenskporten - är en sevärdhet i Novgorod. Där påstår man att porten, som nu sitter i Sofiakatedralen tagits som krigsbyte i Sigtuna år 1187.

Karta med länkar till beskrivna platser
Mer om Nyckelstenen


Håtunaleken
Vid Håtuna fanns under medeltiden en kungsgård, där den s.k. Håtunaleken utspelades år 1306. Den var ett led i en mångårig maktkamp mellan Magnus Ladulås' söner Birger, Erik och Valdemar. Uttrycket "Håtunaleken"myntades när kung Birger vid Nyköpings gästabud grymt hämnades på sina bröder som här vid Håtuna hade fängslat honom. Han lär då ha sagt: "Minnens I något av Håtuna lek?  Tydligt står den i mitt minne. Denna leken skall inte bliva eder bättre".
     På 1990-talet uppfördes under ett par veckor en dramatiserad repris av händelserna år 1306 invid Håtuna kyrka. Till följd av Håtunaleken och Nyköpings gästabud infördes en kungaförsäkran, vårt lands första grundlag, som påbjöd att ingen fick fängslas utan laga rättegång och ingen skatt utkrävas av folket utan dess godkännande. Denna händelse bruka ihågkommas vart femte år vid en högtid i Håtuna kyrka. 2006 är det dags att fira 700-årsminnet

Karta med länkar till beskrivna platser    700-årsminnet av Håtunaleken - är det något att högtidlighålla? Rimkrönikans ord om Håtunaleken- Nyköpings Gästabud         Detaljerad karta (Eniro)


Hålvägar - ridvägar
Gamla vägar och vägsystem finns på flera platser i vår kommun. Rid- och gångvägar som uppkommer, när man färdas i samma spår under lång tid brukar kallas hålvägar. Det finns nästan alltid ett flertal parallella vägar bredvid varandra. Hålvägar finns på många ställen i landet, särskilt där vägarna ledde till ett vadställe över ett vattendrag. Så är förhållandet vid Draget på gränsen mot Håbokommun. Där finns två hålvägssystem. Det äldsta ligger vid Lilla Ullfjärdens södra del, där landbryggan är som högst. Vägarna leder mot väster, mot Fornsigtunaoch Sigtuna. Den djupaste hålvägen är 3 meter djup. Man kan räkna till fem eller sex tydligt bevarade "diken" som alla löpersamman i en enda gångstig efter ungefär 300 meter, där berghällarna tar vid.
     Det andra vägsystemet är betydligt större. Det ligger i sluttningen ned mot Lillsjön, där gränsen mellan kommunerna gick innan motorvägen byggdes. Här är det ett drygt 10-tal vägar som har ett djup på mellan 3 och 5 meter. Även dessa ridvägarlöper samman i en enda väg, när man kommer upp på plan mark. Denna gång i riktning mot Stäket - Stockholm. Det är inte riktigt lika gammalt som det första, för behovet att färdas i denna riktning uppkom senare och dessutom var vattendraget djupare här och således svårare att ta sig över.Vägarna har upphört att användas före de äldsta kartornas tillkomst på 1600-talet. Den äldsta vägen är djupast och helt V-format tvärsnitt. I den har aldrig vagnar eller slädar använts. De tämligen nyfunna vägsystemet är bland de allra största i Sverige - åtminstone om man ser till djupet på vägarna och deras antal.

Karta med länkar till beskrivna platser
Mer om hålvägarna (kartor)


Almare-Stäket - "S:t Eriks slott"
På Stäketholmen finns resterna av den kända ärkebiskopsborgen, som biskoparna själva ibland kallade S:t Eriks slott. Borgen revs 1518 enligt Sveriges äldsta bevarade riksdagsbeslut, som fastslog att "stäkets slott skall platt i grund neder brytas och till intet göras", så att det aldrig mer skulle kunna bli ett fäste för landsförrädiska ärkebiskopar. Dessa hade nämligen gått emot en stark folkopinion som krävde att unionen med Danmark skulle upphävas. Ärkebiskop Trolle kunde med militär hjälp från Danmark, ekonomiskt bidrag av tyske kejsaren och moraliskt stöd från påven i Rom, kräva bestraffning av dem som var ansvariga för rivningen av Stäket. Straffet blev Stockholms Blodbad 1520.
     Denna långvariga strid om makten hade ytterst en ekonomisk bakgrund. När kyrkan fick löftet att bygga borgen på kronans mark var villkoret att statens skatteinkomster inte skulle förminskas genom bygget. Mendet var just vad som skedde. Den ena danska unionskungen efter den andra gav ärkebiskoparna nya landområden runt borgen i "förläning". Stäks län blev ett faktum och skatteinkomsterna från nuvarande kommunerna Upplands-Bro, Håbo och delar av Upplands Väsby kom att gå till kyrkan i stället för staten. Det synliga minnet av kampen om pengarna blev vårt lands största medeltida borgruin. Minst två våningar finns kvar för våra arkeologer att undersöka.
     Historiker menar att de många riksmötena om hanteringen av ärkebiskopsborgen skapade den svenska riksdagen.

Karta med länkar till beskrivna platser              Detaljkarta (Eniro)
Arkeologiska undersökningar        Almarestäket och Stockholms blodbad


Kommunikationerna genom tiderna
Nära förknippat med bebyggelsen är kommunikationerna mellan dem. Med Upplands-Bros läge i Mälaren har sjövägarna i alla tider spelat en viktig roll. Särskilt under de hundra år som ångbåtarna utgjorde stommen i transporterna. Om detta vittnar 20-talet rester av ångbåtsbryggor längs kommunens långa strand. Ett av Stockholmstraktens viktigaste färjelägen låg vid Almare-Stäket. Vägförbindelsen mellan Bergslagen och Stockholm har lämnat bestående märken efter sig i den för vägbyggnad svåra terrängen i såväl öster som väster. Mellansveriges största ridvägssystem och det första statliga vägbygget är beskrivet på annan plats här intill.

Karta med länkar till beskrivna platser
Vikingafärder till Ryssland          Ångbåtarna        Mälarbåten Hugo Tamms jungfrufärd1914      Kommunikationer


Gästgivargården - skjutsningsplikten
Tibble gästgivargård var i århundraden en viktig länk i transportsystemet mellan Bergslagen och Stockholm. Häradets tingsplats flyttades ganska snart från Bro till Tibble.
     Tibblegård i Kungsängen är det som idag återstår av gästgivargården. Den hade en funktion som lokal skjutsstation ännu vid sekelskiftet 1900. Efter järnvägarnas tillkomstupp hörde det riksomfattande skjutssystemet med hästbyten varannan mil.
     Gästgivargården kom att spela en roll vid två uppmärksammade tillfällen, dels år 1743 då en mångtusenhövdad allmogeskara demonstrerade mot regeringen och här preciserade sina anklagelser, dels år 1809 då en revolutionsarmé hade sitt högkvarter i Tibble.
     Längs den gamla landsvägen finns åtskilliga minnen bevarade från den tid skjutsningsplikten och vägunderhållet var den jordägande befolkningens angelägenhet. Milstolparna på varje kvartsmil ingick i taxesystemet för skjutsbönderna och väghållningsstenarna angav gårdarnas underhållskyldighet ända till år 1925. Vid Tibble finns ännu den gamla postgården kvar.

Karta med länkar till beskrivna platser
Dalupproret 1743 och Gästgivargården i Kungsängen    Offentlighetsprincipen    Representativ demokrati


Dalkarlsbacken och Ryssgraven
Det är de speciella terrängförhållandena vid såväl västra som östra kommungränsen som gett Upplands-Bro synnerligen intressanta vägminnen. Strax öster om Kungsängen är det den djupa Ryssgraven och den branta sluttningen som gett oss en inblick i vägbyggnadsteknik genom tiderna. För att man skulle kunna ta sig med vagn upp ur Ryssgraven (det smala näset mellan Ryssgraviken och Svartviken) blev det ett regeringsärende på 1600-talet att dels anlägga en vägbank över det sanka näset och dels att bygga den 200 m långa stenmuren som blev grunden för den första Dalkarlsbacken. Det var Dalregementet som användes som arbetsmanskap. På 1850-talet löste man problemet med den branta backen genom att spränga en mindre brant väg genom berget. På 1930-talet byggdes nästa väg, som ännu används för lokaltrafiken och på 1970-talet kom motorvägen. Man kan säga att vi har ett "vägmuseum"ute i naturen.
     Ryssgraven har sin egen långa historia. Hur namnet uppkommit är oklart. Traditionen säger att det var ryssar som grävde sig ut här sedan de plundrat Sigtuna år 1187. Namnet syftar inte på att ryssar skulle ha begravts här. Äldre kartor placerar Ryssgraven tvärs över näset mellan de två vikarna.

Karta med länkar till beskrivna platser        Detaljerad kartan (Eniro)
Mer om Dalkarlsbacken och Ryssgraven



Järnbruk vid Lejondal
År 1753 fick ägaren till Lejondal - hovjunkaren Jacob Gripenstedt - tillstånd att anlägga en hammarsmedja och att årligen utsmida 22,5 ton stångjärn till diverse åkerbruksredskap. "Manufaktursmedjan" var den sydligaste av Upplands nära 40 järnbruk på 1700-talet. Fram till 1789 tillverkades billar, liar, yxor, spadar, hästskor och dylikt, långt över gårdens eget behov. Det finns t o m uppgift om export.
     Särskilt intresserade sig Gripenstedt för sin egen uppfinning, en ny plogkonstruktion, som han ville lansera 100 år före det egentliga plogbrukets genombrott i det uppländska jordbruket. För att driva de tvåknipphamrarna behövdes vattenkraft. Den fick han genom att dämma upp kärr- och myrmarker nordväst om gården. Tre fördämningsvallar finns kvar vid Västerkärr.

Karta med länkar till beskrivna platser                 Detaljerad karta (Eniro)
Mer om Gripenstedt, pietismen och järnmanufakturen.
Ur kursgårdens reklamfolder


Kungsängen -- Stockholms-Näs  --  Näs -- Nääs
Namnet Kungsängen tillkom 1876 när järnvägsbolaget ville ha ett namn på den station och tågmötesplats, som man ansåg sig behöva på denna då obebyggda plats. Närmast tillgängliga ortnamn var den gamla "kungsängen" som låg där idrottsplatsen nu ligger mellan kyrkan och Tibbleviken. En gärdsgård och kronans ängsvaktare skulle hindra byns kreatur att ta sig in på ängenoch äta upp gräset, som skulle bli hö åt kungens hästar i hovstallet. Ängen benämndes även "Hofstallängen".
     Det skulle dröja ända till sekelskiftet 1900 innan en bebyggelse växte upp kring järnvägsstationen. De flesta människorna i den här delen av bygden hade hittills bott i Västra Ryd, som var huvudförsamling i pastoratet. Det förklaras av att vattenvägarna varit de viktigaste kommunikationslederna, och det skulle dröja innan järnvägen fick lika stor betydelse som ångbåtarna. Den viktigaste delen av Kungsängen var i århundraden Tibble med sin gästgivargård.
     Kungsängen är sedan 1967 också namnet på Kyrka och församlingen, som sedan 1886 gått under namnet Stockholms-Näs kyrka och socken. Tillägget 'Stockholm' är förvånande, men namnbytet skedde i samband  med att också socknarna Näs utanför Uppsala och Enköping fick namnen Uppsala-Näs och Enköpings-Näs.
     Ett 'näs' i Kungsängen är omtalat i en isländsk saga om norska vikingen Olav Haraldsson som i början av 1000-talet blev instängd  över vintern i Mälarviken Skarven av den svenska kungen Olov Skötkonung. Denne låg med sin flotta i Ryssgravsviken medan svenska kungen med sin flotta blockerade Stäketsund, som i sagan kallas Stocksund.. Med hjälp av en ovanligt kraftig vårflod kunde han överraskande och snabbt dra sina skepp över ett 'nes' och fly ut på havet som gick ända fram till Kungsängen på den tiden.
     Senare, efter en väldig översvämning 1839,  grävdes en kanal igenom näset för mildra de starka vårflodernas översvämningar. Denna vattengrav blev så småningom blivit kallad Ryssgraven.  I den äldsta av  våra "historieböcker", Erikskrönikan,  skulle nämligen de ryssar som år 1187 plundrade Sigtuna lyckats dra sina båter över näset. Andra sägner säger att det finaste bytet från Sigtuna var dess stadsportar i brons, som  som nu är en turistsevärdhet under namnet Svenskporten i vikingastaden Novgorod.. Den historien är ännu mindre trovärdig än Olavs flykt år 1008.
     En bokstavligen sann historia är emllertid mötet här 1502 "när Sveriges allmoge var samlad på Näss äng", ett möte om som har - för att citera Riksdagsen historia - rönt hedern att få kallas en svensk riksdag. 

Karta med länkar till beskrivna platser      Minnesstenen om mötet 1502


Naturreservat
I kommunen finns sex naturreservat och vid Lilla Ullfjärden finns ett s k landskapsskyddsområde. Ytterligare två naturområden planeras bli naturreservat, Broängarna och Stormossen.

Broknapparnas naturreservat - en ökedja som bevaras på grund av sina lundmiljöer med flora och fågelliv, samt för friluftslivet.

Lejondals naturreservat, kommunens friluftsreservat ligger vackert med hagmarker mot Lejondalssjön. Härfinns Hällkana friluftsgård med motionsspår, koloniverksamhet och badplats.

Norra Björkfjärdensnaturreservat är en arkipelag med 18 öar. Ädellövskog med inslag av barrträd får här utvecklas fritt, vilket tillsammans med Mälarens värmebevarande vattenmagasin innebär att många sydligt levande insekter har sin nordgräns här.Det rika insektslivet medför också ett rikt fågelliv.

Stäketskogens naturreservat bevaras för sin urskogsliknande miljö med upp till 500-åriga tallar. Området är unikt i Stockholmslän på grund av sitt läge 10 min promenad från Kungsängen centrum. Skogen ska utvecklas fritt, vilket ger möjlighet för många hotade arter att bevaras, speciellt vedsvampar och insekter.

Ådö-Lagnö naturreservat - ett för naturvården riksintressant ädellövskogsområdesom är speciellt känt för sina mistlar. Miljön borgar för sällsynt insektsliv och fågelfauna. Strandängar mot Mälaren betas, men tyvärr inte med tillräcklig intensitet, länsstyrelsen planerar bättre skötsel.

Svalgarns naturreservat är ett urskogsliknande område liksom Stäketskogen, men här dominerar gran i stället för tall. Många mycket sällsynta vedsvampar och rikt insektsliv gör att skogen på ön bör skyddas från avverkning.

Lilla Ullfjärdens landskapsskyddsområde - en för naturvården riksintressant mälarvik med mycket vackert landskap och sällsynta kvarlevor från istiden, bl a mikroskopiska kräftdjur.

Broängarna - planerat naturvårdsområde - ett av Stockholms läns fågelrikare områden med ca 225 fågelarter noterade. Den 4,6 km långa mälarstranden bör skyddas på grund av fågellivet, floran i hagmarkerna och därför att den är yngelplats för fisk.

Stormossen - planerat naturvårdsområde - en för regionen ovanlig mosse med hällmarkstallskog.

Karta med länkar till beskrivna platser




Vill du veta mera?

För att hitta till och lära mera om naturens och kulturens sevärdheter finns böcker att köpa eller låna på biblioteken.
Det finns också en del gratis skrifter och broschyrer:
- Vi skriver i Upplands-Bro (över 80 nummer)
- Vandrings- och utflyktsbroschyrer

Det hände i Upplands-Bro -en hembygdsbok.
Upplands-Bro - kulturhistoriskamiljöer
Fornsigtuna - en kungsgårdshistoria
Ön som steg ur havet
Kuskens pojke - berättelserfrån Aske
Vad hände egentligen? del1. Stockholms Blodbad
Vad hände egentligen? del2. Skolans historia i Upplands-Bro
Vad hände egentligen? del3. Dalupproret 1743
Upplands-Bro naturguide
Upplands-Bro i gamla vykort.

Till UKF:s hembygdsböcker

UKF:s första sida       Vissa utförligare beskrivningar   Rapporter

Upp