UKF:s Startsida            Ämnesområden         Rapporter

Rapport från föredragen om Rösaring 97-04-22
Intresset för Curt Roslunds och John Krafts föredrag om Rösaring var stort. Över hundra personer kom. Mälarposten rapporterade både före och efter föredraget. DN sände fotograf till Rösaring och två journalister bearbetade ämnet och dagen efteråt kom en bra artikel i DN. Artikeln "Himlen styrde vägvalet" hänvisade till DN:s Internetsida, där artikeln ännu 25 maj ligger kvar under avdelningen Reportage. För mera läsning hänvisades till UKF:s Internetsidor, vilket gjorde att vi fick något hundratal besökare. 

Curt Roslund:
Curt Roslund, astronom vid Göteborgs universitet, framhöll att deras projekt är tvärvetenskapligt och att sällan så många verksamhetsområden strålar samman som i detta projekt. Förutom astronomin är arkeologin representerad av Emilia Pasztor, Ungern, arkitekturen av australiensiskan Heather Robertson och religionshistorien av Britt-Mari Näsström, Lunds universitet. (Här redogörs inte för de detaljer i vägens konstruktion som framkommit vid de arkeologiska undersökningarna 1981-82. Utförlig beskrivning finns i Arkeologi i Sverige, RAÄ 1984) 

För ca 2,5 år sedan blev Roslund bekant med Rösaring genom Heather Robertson. Som arkitekt hade hon uppmärksammat det ljus- och skuggspel som uppkommer när solen passerar den smala processionsgatan genom skogen. Skuggspelet framträder särskilt på vintern när solen bara står 7 grader över horisonten. 

Astronomiskt samband
Vägens sträckning avviker något från exakt nordsydlig riktning. Man hade lätt kunnat göra vägen några hundra meter längre om man riktat den några grader ytterligare mot öster. Man antager därför att astronomiska synpunkter styrt avvikelsen till ca 4 grader. Med vetskap om att människor i forntiden kunde besitta en högt utvecklad astronomisk kunskap bör vi nog inte hänföra avvikelsen till bristande förmåga till exakthet. Antingen hade man inget behov av den absolut riktiga nordriktningen eller också har avvikelsen varit avsiktlig. Motivet till avvikelsen återkommer Roslund till när han för in regnbågen i sammanhanget. De fyra gradernas avvikelse medför att solen passerar kullen 12.18 lokal soltid. Denna tidpunkt stämmer naturligtvis inte helt med den gemensamma borgerliga tid som vi har för hela vårt land. 

Processioner - processionsvägar
En intressant iakttagelse är också att forskarlaget framhåller vägens användning vid regelbundet återkommande tillfällen; man ser den inte som en begravningsväg använd bara vid några enstaka tillfällen. Den förmenta byggnaden i norra änden av vägen vill man se som en förvaringsplats för exempelvis ceremoniernas vagnar och slädar. Detta i överensstämmelse med fynden från den berömda graven i Oseberg i Norge, där man funnit såväl processionsvagn (statusvagn), rikt dekorerad släde och en bildvävnad på vilken man dragdjur och vagnar med bildstoder eller levande människor. Under alla förhållanden har vägen inte ingått i något slags transportsystem. Den är en isolerad företeelse uppe på högsta höjden inom ett stort område. Eftersom man inte byggde hela vägar under forntiden utan bara förbättrade framkomligheten på vissa ställen torde processionsvägen vid Rösaring vara den äldst kända väganläggningen i vårt land. Man känner till en processionsväg från keltiskt tid i södra Frankrike och man menar att det också funnits en procssionsväg i anslutning till Stonehenge i England, men den tydligast bevarade har vi vid Rösaring. 

Månen
En annan forntida vagn som ofta framhålls i samband med Rösaring är solvagnen från Trundholm i Danmark. Den cirkelrunda skivan som dominerar fyndet är på ena sidan förgylld (= solen?) och på andra sidan försilvrad (= månen?) Därmed kommer vi in på månens roll i sammanhanget. Med 18,61 års intervall befinner sig fullmånen rakt i söder endast 1 gr över horisonten, vilket betyder att månen ses ligga på krönet av den platta jordkullen, när man befinner sig på processionsvägen. Vi skall betänka att Rösaring är den högst belägna platsen i området, varför horisonten ligger lägre. Kullen är placerad invid södra änden av åsen som sluttar brant neråt. Idag är det ett fåtal träd som skymmer horisonten, men om man tar bort dem har man i huvudsak fri sikt från öster till väster. Nästa gång månen kommer i sådan position är om 7-8 år. Då kan vi praktiskt se om teorin är rätt. Under flera år kommer månen att passera lågt vid horisonten, men vid Rösaring är det ju fullmånen som räknas och den skall finnas i linje med processionsvägen. 

Tilläggas kan att exempelvis den romerske författaren Tacitus påpekar att nordborna hade en speciell förkärlek för månen. Det kan naturligtvis ha sin grund i att månen befinner sig mera i ögonhöjd på våra breddgrader; man behöver inte vända huvudet uppåt för att se den. Om månens roll i forntida mytologi kan man spekulera. Den förknippas ofta med döden. Men också med pånyttfödelse. Månen återkommer ny på tredje dagen; denna företeelse ser vi även i andra sammanhang, exempelvis hur Kristus återuppstod på tredje dagen. 

Stonehenge
De fenomen som forskarlaget iakttagit vid Rösaring har bidragit till nya synpunkter på det mest kända av alla arkeo-astronomiska objekt, nämligen Stonehenge. Hittills har man sett det som ett slags solobservatorium. Emilia Pásztor tar upp Rösaring i en kommande doktorsavhandling om bl a Stonehenge, som hon menar skall uppfattas mera som ett soltempel än solobservatorium. I stället för att iakttaga solens uppgång från Stonehenge skall man betrakta fornminnet från Stonehenge Avenue, en 520 m lång processionsväg. För närvarande är man vid Chalmers tekniska högskola sysselsatt med att räkna ut vad som händer beträffande samspelet mellan ljus och skugga när solen går upp vid Stonehenge. Om hennes teori är riktig skulle man kunna förklara varför Stonehenge är byggt som det är. Det gör inte den astronomiska teorin. Dessa tankegånger tillämpar hon också på andra arkeoastronomiskt intressanta objekt. Hittills har det mest varit astronomer som uttalat sig i sådana frågor och för dem är det naturligt att titta utåt mot himmelsobjekten. Här kommer nu en arkeolog med ett nytt synsätt. 

Regnbågen
Regnbågen spelade en betydelsefull roll i nordisk mytologi. Den var förbindelsen mellan jord och himmel. När solen går ned i nordväst vid midsommar kommer en eventuell regnbåge att ha sitt högra ben rakt över den platta jordkullen om man befinner sig på processionsvägen. Detta är en ny frågeställning, inte utan intresse. Tänk er guden Heimdal sittande på kullen, vaktande gudarnas boning Asgård. Inte vem som helst blev insläppt av denne forntidens Sankte Per. Vägens avvikelse från den exakt nord-sydliga riktningen kan ha en förklaring här. Roslund framhåller dock att det kan vara en ren tillfällighet att avvikelsen sammanfaller med de astronomiska beräkningarna. 

Det finns också en annan intressant iakttagelse i samband med vägens riktning. Den har en nära överensstämmelse med riktningen mot Gamla Uppsala. Att forntida platser ligger efter vissa raka linjer är en känd sak. 

Vintergatan och stjärnhimlen
Roslund framhöll ytterligare astronomiska synpunkter, nämligen att Vintergatan kl 22 vid jultid står rakt över Rösaring och att Orion under de följande två timmarna går över Rösaring. Vintergatans roll i den nordiska mytologin framgår knappast av dess svenska namn. I andra kulturer kallas den "mjölkvägen" och syftar på modersmjölken, den livgivande grunden för människor och djur. Det handlar således om fruktbarhetsdyrkan, som ju är så intimt förknippad med Rösaring. I många forntida kulturer är kon symbol för fruktbarhetsgudarna. Kor inte bara dias på avbildningar, där ser man dem också som dragdjur.
     Det nordiska namnet på Orion var Friggs spinnrock; och Frigg var som bekant Odens maka.
     Roslund nämner också att den starkt lysande stjärnan Sirius för 1000 år sedan låg så lågt att man såg den strax över högen, när man stod på processionsvägen. 

Curt Roslund besvarade många frågor vid den efterföljande frågestunden, varav många behandlas i den 6-sidiga engelskspråkiga uppsatsen, som finns publicerad på våra Internetsidor. Om du inte själv har möjlighet att ta del av den via Internet, kan du beställa den för en kostnad av 20:- inkl. porto. Sätt in summan på vårt postgiro. 

John Kraft:
John Kraft presenterade Rösaring som en alldeles oerhörd plats för den som är intresserad av labyrinter. Det finns nog ingen plats som är så magnifik som Rösaring, där det ligger på drygt 60 m nivå med labyrinten, rösena, platåhögen och processionsvägen. 

Labyrinten är äldre än processionsvägen
Labyrinten är sannolikt mycket äldre än processionsvägen. Vi vet inte när de äldsta labyrinterna anlades i vårt land, troligen kring Kristi födelse eller tidigare. Det är tänkbart att de går tillbaka till bronsålder eller äldre järnålder. Mönstret är känt sedan bronsåldern enligt avbildningar i Medelhavsområdet. Där ändrade labyrinterna karaktär under romarnas tid och deras kultiska innebörd försvann. Men innan dess måste idén ha vandrat norrut och den levde sedan kvar hos germanerna. Idag har Sverige de flesta labyrinterna, ca 300. 

Hur labyrinterna använts är inte helt klart. Man menar att de haft att göra med kult av något slag; företrädesvis talar man om fruktbarhetskult under våren. Vi vet att labyrinten vid Rösaring användes av ungdomen på 1700-talet för dans och lekar. Sägner berättar att en flicka varit placerad i mitten och att en eller flera karlar skulle försöka hämta ut henne. Förmodligen är det en sentida återklang av en urgammal fruktbarhetsmyt, känd över hela världen, enligt vilken det gällde att befria jordgudinnan ur hennes fängelse (vintern som fjättrat henne). Det hela hade en sexuell laddning, där prästen eller konungen spelade himmelsgudens roll. 

De äldsta labyrinterna i Mälarområdet ligger på rullstensåsarna: Badelundaåsen med en lika stor labyrint som vid Rösaring, Enköpingsåsen (förstörd), Uppsalaåsen (Rösaring) Stockholmsåsen (förstörd kring sekelskiftet). De flesta labyrinterna i Norden är av betydligt yngre datum och har använts på annat sätt. 

Centralplatser för kulten
Efter tjugo års forskande kring labyrinter har John Kraft tyckt sig se dem som en kultisk centralplats i ett samhälle av något slag, och han har då frågat sig om detta kunde verifieras på annat sätt än genom labyrinter. Han tycker sig ha hittat svaret vid studiet av ortnamn med gudaanknytning (teofora ortnamn), och då blir mönstret om möjligt ännu tydligare. 

Vid fruktbarhetskulten framträder en manlig och en kvinnlig gudom tydligt. I en kommande publikation presenterar han en systematisk genomgång av teofora ortnamn i ett flertal landskap. När han kommer till Mälardalen finner han att det bör ha funnits fyra s.k. kultförbund - ett arbetsnamn för en "samhällsbildning" med en labyrint i centrum. Vid medeltidens början känner vi namnen på tre s.k. folkland: Attundaland, Tiundaland och Fjärdhundraland. Men det finns enligt de rön Kraft kommit fram till fyra huvudorter. Det fjärde skulle vara kring Rösaring - Husby - Härnevi -Ullevi. 

Härnevi - Ullevi.     Härn - Ull
Gudapearet det handlar om hos är gudinnan Härn och guden Ull. Orterna Härnevi och Ullevi i Upplands-Bro brukar framhållas som typexempel på ett sådant parförhållande. Oden, Tor och Frö (Frey) är en yngre generation gudar, som vi känner igen från vikingatiden och närmast dessförinnan. 

Norges forntida historia hittar man i gamla sägner; det som sägs om Sverige i dem är närmast parentetiska kommentarer. John Kraft finner att den metod han använder i sin analys stämmer väl in på Norge, där fjordlandskapets natur gjort att samhällsbildningarna behållit samma geografiska utsträckning genom tiderna. Snorre Sturlassons uppgifter överensstämmer med kända ortnamn; ett av flera bevis för John Krafts teori. Det är bara att hoppas att John Kraft snart får möjlighet att publicera sina intressanta teorier. 

Fler processionsvägar
Mot bakgrunden av det sagda borde det finnas fler processionsvägar. Kanske man kommer att hitta sådana nu när man vet att det finns en vid Rösaring; man har ju fram till 1980-talet inte letat efter något dylikt; eller är Rösaring helt unik, undrar John Kraft? (Rösaring har faktiskt varit föremål för professionell observation sedan 1600-talet utan att vägen upptäckts, så visst är det ursäktligt om man ännu inte hittat fler; min anmärkning). 

Vid den livliga frågestunden efteråt undrades över mycket, som jag inte tar upp här. Många frågor diskuteras i hembygdsboken Det hände i Upplands-Bro, 1984. Nytillkomna problemställningar har du kunnat läsa om i tidigare nummer av vår medlemsinformation. Det senaste om Rösaring finns på våra sidor på Internet, ganska rikligt försedda med färgbilder. 

Åter till Första sidan            Ämnesområden         Rapporter

Upp

Rösaring - ett arkeologiskt forskningsprojekt

Länsmuseets forskningsprojekt kring Rösaring fortsätter denna sommar. Under våren har karteringen av gravfälten öster om Stora Ekeby gård fortsatt med Rolf Rydén från Riksantikvarieämbetet som ledare. Hans medhjälpare är amatörarkeologerna i Stockholms län. Även det vackra gravområdet nedanför Leran, söder om Stora Ekeby gård karteras under våren och sommaren. Längre fram i sommar planeras en omfattande fosfatkartering för att med dess hjälp kunna bestämma gränserna för den forntida och medeltida bebyggelsen. Även sökning med metalldetektor är planerad. Resultaten av dessa undersökningar kommer att bestämma omfattningen av en kommande arkeologisk provgrävning på platsen för den förmodade bytomten. 

Åter till Första sidan            Ämnesområden         Rapporter

Upp