Namnet Bro - i förnyad belysning

Inte bara ett lokalt vägbygge
- dags att se det i ett större sammanhang

/lokalhistoria/Bro-namnet.htm
UKF:s Startsida  

U 617. Assurs sten - vid vägen nära Bro kyrka
Ur  hemsidans runstens-site

"Ginnlög, Holmgers dotter, syster till Sygröd och till Göt, hon lät göra denna bro och resa denna sten efter Assur, sin man, son till Håkon jarl. Han var landvärnare mot vikingar med Geter. Gud hjälpe nu hans ande och själ."

U 617Bro-stenen var tidigt uppmärksammad, redan i Bureus runtavla 1599.
Dybeck inledde sitt stora verk Sverikes Runurkunder med Bro-stenen 1860. "1. Bro kyrka, (Bautil 267, Liljegrens Runurkunder 312) Denne runsten är inmurad i yttre sidan af väggen till kyrkans vapenhus nära marken. Ristningens högra sida ligger nedåt; yttersta slingan häråt till hälften dold i jorden. Nästan hela fotstycket är i dagen." ....   "en stor och vida synbar ättehög är söder om Bro kyrka, på Husby egor, hvilken i slutet af 1600-talet kallades Assurs hög (Palmsköld). Namnet är nu förgätet. Runstenen har först stått antingen jämte 4. och 5. vid Skälsta bro, eller sannolikare vid den bro öfver samma å, som är mellan kyrkan och Hernevi."

Dybecks reseberättelse 1865: "Den märkvärdiga Runstenen i Kyrkans södra vägg utantill borde frigöras och resas. Men som han saknar tillräckligt fotstycke, blir det nog svårt"

Följande år restes den, väl synlig intill vägen, strax norr om kyrkan.
Dybecks reseberättelse 1866: "... uttogs ur Bro kyrkas södra mur den märkvärdiga Assurstenen och restes på en fri och lämplig plats vid vägen mellan kyrkan och prestgården."

Namnet Bro - i förnyad belysning

Inte bara ett lokalt vägbygge
- dags att se det i ett större sammanhang

Börje Sandén 1997 / 2003
Assurstenen står vid en gammal väg som ledde till kyrkan från vägkorset vid Skällsta (Gamla E 18). Vägen finns på det tidiga 1700-talets karta. Man kan följa vägsträckningen några 100 m norrut från runstenen. Den passerar över ån på det enda ställe där strandbrinkarna är låga på bägge sidorna. Det är också enda stället längs denna naturliga bäckfåra, där det ligger stenar i botten på ån. De vittnar om en förstärkning av lerbottnen på platsen, ditlagda så att gående och ryttare lättare kunde ta sig över till andra sidan. I vår tid byggdes en mindre träbro på platsen. Rester fanns ännu kvar på 1910-talet. Bröderna Nilsson på Önsta använde den bron, när de skulle gå till kyrkan. Ännu finns två trästockar från bron kvar. Se bilden. Stockarna är avbrutna på mitten, men bägge ändarna sitter fast i strandbrinkarna mitt emot varandra.
     Stenarna i strandbrinkarna har rasat ner i vattnet så att du kan använda dem som vadstenar över vattenströmmen. Stenarna på bottnen kan i själva verket ha lagts dit redan när man började använda platsen som vadställe. Ordet "bro" som används på Assurstenen är det fornnordiska ordet för anlagd väg. I den betydelsen lever det kvar i ordet "brostenar", som är ett ord för det vi numera vanligen kallar väghållningsstenar, dvs resta stenar längs gamla landsvägar som visar vilken markägare som hade underhållskyldighet för ett visst vägstycke. Ordet 'bro' således använt i betydelsen anlagd väg.
     Vi har många "brostenar" mellan Bro och Kungsängen. En person uppvuxen i Estland, där det gamla svenska språkbruket levat kvar, har berättat att på våren var man tvungen att gå ut och "broa" vägarna, dvs reparera dem efter vinterns tjälskador.
     Den bro som är omtalad på stenen kan således i själv verket vara förbättrade vägbankar som lett fram till vadstället. 

Broläget

 Foto. Bro hembygdsförening, Roland Schade.

Börje Sandén 2008.
I kommunens framtidsvision av Bro samhälle räknar man med en kraftig utbyggnad av bostäder.  År 2008 pågår förtätning av Rättarboda. Vatten och avloppsförbindelse med Bro är klar. Man planerar att  ta vara på miljön längs den västra av Bro-åns armar. Runstenen står nu längs en vägbank - anlagd väg - som leder fram till övergången av ån. På Rickard Dybecks förslag på 1860-talet togs den bort från sin plats i vapenhusets yttermur och placerades på en framträdande platsen invid vägen fram till kyrkan. För dem som vill studera den praktfulla stenen är platsen olyckligt vald, just vid krönet av backen, där det heller inte finns någon parkeringsmöjlighet. Ställ bilen på kyrkans parkeringsplats och gå de drygt 100 meterna. Nu finns sittplats vid stenen.

Förhoppningsvis kommer hela Bro-ån att bli parkmark och en gångbro vid sidan av övergångsstället rekommenderas. Platsen har ju del i ursprunget till namnet Bro och bör lyftas fram såsom en bärare av samhällets själ.

Bro Hundare
Börje Sandén 2013;  2016;
Sedan några år finns det en gång- och cykelväg från stationen till Bro kyrka. Kyrkor byggdes som bekant "mitt i byn". En historik över ärkestiftet från 1990-talet förtäljer att de flesta kyrkorna byggdes av bondemenigheterna på den vanliga samlingsplatsen i en bygd, ofta benämnd som "häradsplatsen". Namnet Bro finns i de äldsta beskrivningarna av vår bygd i det som blivit kallat Bro Hundare, vilket  är en äldre benämning på Bro Härad.
     Begreppet uppstod när en bygd kunde ställa upp med hundra "värnpliktiga" försvarare. Runstenen bidrar verkligen med historia när den säger att Assur var "landvärnare mot vikingar", dvs. ledare för dessa försvarare av bygden. Det lär finnas bara en runsten till i landet, som använder ordet 'vikingar'.
     Före den medeltida indelningen i härader användes således begreppet Bro hundare. I det ingick dagens Bro härad med sina socknar Bro, Låssa, Näs (Kungsängen) och Ryd (Västra Ryd). Hundaret omfattade emellertid även de stora öarna söder om Bro-Låssa, dvs  Dävensö, Svartsjölandet, norra delen av Ekerö (Munsö) samt Lovö. Dessa öar låg då ute i havet eftersom landhöjningen ännu inte skapat insjön Mälaren. Det skedde inte förrän i mitten av 1200-talet.
     Bro låg verkligen centralt i landet med Birka, Sigtuna och Uppsala som närmsta större grannar. Det återupptäckta Fornsigtuna ligger i kommunen några km väster om  Sigtuna.
     Hundaret fick senare så många innevånare att det delades i två tingslag. Fastlandsdelen kom under en övergångstid att heta 'Bro halva hundare' och öarna ute i havet blev 'Färingö Tingslag',  men de hade  gemensam "häradsplats /samlingsplats" vid Bro kyrka.
     Det finns ytterligare en intressant synpunkt i samband med begreppet "hundare". De hundra försvararna skulle - principiellt - bemanna 4 fartyg med 2 x 12 roddare i varje båt plus rorsman som betitlades "fjärdingsman".  Det namnet fanns kvar ända in i vår tid som benämning på lagens yttersta hand gentemot befolkningen.
     Innan namnet Uppland skapades i samband med Upplandslagens tillkomst år 1296 fanns här tre folkland: Tiundaland, Attundaland, Fjädrundaland med tio, åtta resp. fyra hundare.



Bro Hundare

Kartan ursprungligen från Atlas över det medeltida Sverige 1967

Publicerad  av Historiska  Media i boken Det medeltida Uppland.
Johan Anund & Linda Qviström

..................................................

"Skeppsbro"

Det finns andra språkliga värderingar av gamla ord att fundera över när det gäller innebörden av själva ordet 'bro'. Först ett förtydligande: Nuvarande seriös forskning - om de under 1900-talet påstådda  felaktiga väderstrecken i isländska texter - har tagit avstånd från doktrinen att väderstrecken måste ändras för att stämma med verkligheten. Man visar detta genom att inte längre nämna historien om Olav Haraldson i samband med Stockholms historia. Med hänvisning till sagan hade man på 1600-talet av naturliga skäl förlagt händelsen kring Haraldsons flykt ut på havet till Stockholm, eftersom havet då började där.
    Alternativet inom forskningen har hela tiden varit att händelsen skulle ha ägt rum vid Almarestäket - "al mare" = vid havet. Men starka krafter ville vid Stockholms 700-årsjubileum på 1950-talet ge den lilla stadsholmen - "Gamla stan" - en aktningsvärd ålder. Det var den i sagan omnämnda kastalen, en mindre försvarsanläggning, som skulle kunnat ses som en föregångare till slottet Tre kronor. Arkeologiska undersökningar avvisar all bebyggelse på den kommande stadsholmen vid tidpunkten för Haraldssons besök i början av 1000-talet.

Nu till betydelsen av ordet "bro". Ordet finns bl.a. i begreppet 'förstugu-bro' (farstubro), dvs. yttertrappan till en byggnad. Ordlistor över gamla ord säger att 'brygga' är en variant av ordet 'bro'. Använder vi den betydelsen i ordet får vårt Bro ytterligare en intressant betydelse. Begreppet "överbrygga" innebär att man bildlikt slår en bro mellan olika uppfattningar.
     Det vanligaste är emellertid att vi använder ordet brygga, när det handlar om tilläggsplatser för båtar. I Stockholm är ordet Skeppsbron (skeppsbryggan) ett synnerligen levande exempel på detta.
     Den ännu pågående landhöjningen hade efterhand alltmer förminskat den mycket stora skärgård, som ursprungligen sträckt sig ända till Uppsala och Arboga. Den är omnämnd av den romerska historieskrivaren Tacitus för två tusen år sedan. Han berättar om ett folk med namnet svioner, som bodde på öar i den norra oceanen, dvs Östersjön.
     Landhöjningen hade till slut - i mitten av 1200-talet - raderat ut alla sund som ledde in till havsviken "Mälaren" utom sunden Norrström och Söderström. Gamla stan blev då naturlig tilläggsplats för handelsfartygen från Europa. Det är på det viset som ordet Skeppsbron uppstått.

En utförligare artikel försedd med ett antal kartor

'bro' =  anlagd väg

Eftersom ordet Bro i sin ursprungliga betydelse är "anlagd väg" ger ovanstående resonemang anledning till ytterligare spekulationer kring det faktum, att en hel befolkningsregion, Bro hundare/härad, tycks ha fått namn efter en anlagd väg. Vägen måste ha haft stor betydelse eftersom den har skapat begreppet Bro hundare.

Forskare har upptäckt att tidiga samhällsbildningar har uppstått när människor bott i en övärld. Sjöförbindelser var snabbare och framförallt säkrare än att ta sig landvägen genom skogsområden där rövare höll till. De stora skogsområdena mellan Götaland och Svealand gjorde att det tog längre tid att skapa samhällsbildningen Sverige jämfört med Danmark, som ju består av öar och en halvö..

Varför anlades en väg i Bro på 1000-talet?
Runstenen vid Bro kyrka, rest på 1000-talet, berättar om en bro dvs. ett vägbygge. Detta vägbygge är en central del i nedanstående resonemang.

Tidiga skriftliga upplysningarna om vår bygd säger:
I hela Svitjod faller vart rinnande vatten ut i Lagen (ordet skall ses som släkt med lagun, strandsjö, i en annan text heter den Skraven, samma namn som i vår tid)   och från denna går ut till havet allenast en mynning, som är så smal, att mången å är bredare. Då det regnar mycket och töar, faller vattnet så häftigt, att det är fors i Stocksund (dagens Stäksund)  och Lagen stiger så mycket upp på landen att det är stor översvämning. (enligt en äldre text är Lagen samma vatten som Skarven, dvs. fjärden norr om Stäksund tillika infartsväg till Svitjod)
    
Den ovanstående tusenåriga beskrivning av vårfloden gäller fortfarande. En fackmannamässig uppmätning  av vatten-nivåer ovanför och nedanför Stäket gjordes år 1839 av den blivande chefen  för det som blev föregångaren till "Väg och Vatten". Han fann en nivåskillnad på 1,2 meter
     Den första ångbåten med propeller orkade inte forcera strömmen vid Stäket förrän den efter 4 dygn avtagit något.  I mars 1780 var det så starkt strömdrag och isgång att färjan slets loss och drev ända bort till "Carlhäll" enligt en notis i Inrikes Tidningar. 
     En forskare vid SGU - Sveriges Geologiska Undersökning - har  vid  föredrag i Bro förklarat att starkt strömdrag  uppstår varje vår vid Stäket, eftersom sundet är enda utloppet vid regn och vårflod från en stor del av Uppland. Att Vallentunasjön avvattnas via Stäket tänker man inte på.
     År 2014 var strömdraget så starkt att en mindre segelbåt, som förankrats vid ett träd intill gamla landsvägsbron, vräkts omkull och låg med masten under vattnet. Vattenståndets nivå låg någon decimeter under marinans bryggor norr om gamla landsvägbron och det var stark ström i sundet.
      När vi en gång arrangerade en ångbåtstur med historia längs kommunens långa strand från Kalmarsand i väster vid Bålsta till Håtuna i öster vid Uppsalaleden, var det inte självklart att vi skulle kunna släppa av deltagarna vid de väntande bussarna vid Stäket. Vi måste ha en reservplats i Järfälla för den händelse att strömmen i Stäketsundet var alltför stark. Dagen för färden hade vårfloden upphört så att den välfyllda ångbåten Mariefred kunde lägga till vid Stäket.

De geologiska omständigheterna har inte ändrats på grund av landhöjning. Både land och vatten höjs lika mycket, för närvarande med ca 4 mm varje år. Detta skapar i fortsättningen allt högre forsfall i Norrström. Dagens Mälaren ligger nu 0,7 m ovanför havsnivån enligt aktuella kartor. På min barndoms kartor var det 0,3 m.

Ovanstående försök till beskrivning av de geologiska fenomenen längs vår kommun ställs här i relation till det faktum att kommunen var Svitjods sydligaste fastland enligt den isländska texten som berättar om norska kungen Olav som i början av 1000-talet for plundrande fram längs kommunens östra strand , vilket kan förklara behovet av en landväg för att slippa de årliga besvärligheterna vid Stäket.

Här bör tilläggas att Bro-ån aldrig haft någon storslagen brokonstruktion som skulle motsvara den monumentalitet som i runverket tillskrivs Assurstenen, där det talas om ett av Mälardalens två ståligaste runmonument. Bro-ån har nämligen aldrig avvattnat någon sjö, endast träskmarkerna vid nuvarande Finska kärret norr om motorvägen. Under en kortare vårflod har det varit tillräckligt med av stenar förstärkt botten i ån. Den praktfulla Assurs sten har således inte berättat om en mindre bro vid Bro-ån, den berättar om en lång anlagd färdväg.

Svar på  frågan i föregående rubrik
En landväg - ridväg - från kusten till centralbygderna kring Gamla Uppsala bör ha varit en angelägenhet under vikingatid och tidig medeltid. Obs. Det har vid denna tid aldrig varit tal om körvägar med vagnar.
_ Handelsfartyg behövde vattenleden för att kunna frakta sina varor så långt som möjligt in i Svitjod.
_ Resenärer med privat ärende och framförallt utländska dignitärer behövde en snabbare väg för att ta sig till Svitjods kärnområden kring Fornsigtuna, Sigtuna, Uppsala, Valgärde och Vendel.

Nuvarande Brogårds brygga.var dåtidens "skeppsbro", dit man kunde segla under årets isfria tid. Vi måste hålla i minnet att Bros brygga låg vid havet och att strömförhållandena vid Stäket inte bara gjorde det svårt att forcera strömmen, det var svårt att ens lägga till vid en brygga där.

Den presenterade synen på fartygstrafiken i Mälaren och en Skeppsbro vid Brogård har jag inte funnit beskriven i litteraturen. Jag misstänker att det kan vara hembygdsforskarens privilegium att berika rikshistorien med lokalt erfaren kunskap om vattenföringen vid kommunens stränder.

Nuvarande bryggan vid Fiskartorpet i ägs inte av Bro Hof även om man ännu en tid måste ta sig dit över golfbanans mark. Enligt presenterade utbyggnadsplaner kommer en bil- (och  buss?) väg att gå dit mellan Rättarboda och Bro Hof.

I den här artikeln har ordet Svitjod - den gamla benämningen på vårt land, nämnts flera gånger. Även historieskrivningen kring detta namn har fått en ny dimension, när nu de månghundra-åriga idéerna om de felaktiga väderstrecken i de isländska sagorna förhoppningsvis är ur världen.

Den spekulativa presentationen här ovan kommer under våren 2016 att diskuteras och motiveras i Forskningsinstitutets Nyhetsbrev och på hemsidan.

Klicka på:   En utförligare artikel försedd med ett antal kartor

 
 
'****************************************************************  

Sjölederna mot Svitjods centrala delar före Mälarens tillkomst
Här följer ett utförligare försök till förklaring av de många märkliga turerna kring väderstreck och segelleder som förbryllat både forskare och de för saken intresserade läsarna alltsedan Olof Rudbeck i mitten av 1600 fick Olav Haraldson berättelser i sin hand och tolkade dess innehåll ovetande om den svenska landhöjningen.
     Här är det nu hög tid att utreda vilken väg handelsfartygen använde mellan de många öarna i den stora skärgården innan insjön Mälaren blev  en realitet i mitten av 1200-talet. Infarten till den stora havsviken låg vid Södertälje. Den är omvittnad i både isländsk och latinsk tex, bägge  från början av 1000-talet. 
     Den isländska texten som är aktuell i detta sammanhang handlar, som tidigare sagts om den norska vikingakungen Olof Haraldson. Han besökte vår bygd för att med våld lösa vissa familjetvister med den svenska kungen Olof Skötkonung. Berättelsen börjar när han passerat Telge och det förstörda Birka och fortsatt norrut tills han befann sig i höjd med de stora öarna inne i Bro hundare, som redogjorts för tidigare i denna artikel. Den ursprungliga färdvägen mot Uppsala gick norrut via Draget. Olof valde att vid Dävensö använda den väg som beskrivs i originaltexten. Han seglade  "österut framför Svitjod", således genom sundet mellan Dävensö och de två långa öarna Svartsjölandet = Färingö, och Munsö.

Den långdragna tvistefrågan om hur väderstrecken skall tolkas  i Norden
År 1928 fastslog en mycket inflytelserik svensk historiker - tillika medeltidskännare av hög rang - att väderstrecken i isländska texter ovillkorligen måste vridas ca 45 grader för att stämma med verkligheten. Detta vridande har sedan ökats till 90 grader av vissa efterföljare ännu på 1980-talet.
     Sedan slutet av 1980-talet nämns inte längre den gamla felaktiga uppfattningen av seriösa historiker. Den är dock inte helt skjuten i sank. Så sent som 2013 fick nämligen Ortnamnssällskapets medlemmar i själva ortnamnsarkivet lyssna på ett föredrag om Stockholms namnsättning.  Enligt  föredragshållaren var det i Stockholm som kung Olav tog sig ut på havet. Det som har påståtts i 400 år rubbar man inte på så lätt.

Vad säger egentligen orden i den isländska texten?
Så här står det i tolkning från 1860-talet:
"Konung Olof  höll sedan österut framför Svitjod".
Den vanliga tolkningen är:
"Kung Olav styrde då vidare längs Svitjods östkust". (Stockholms historia i 2 band 1981).

Att färdas norrut längs Sveriges östkust tills man kommer till Svitjod kan ju inte vara fel om vi tittar på en karta, så avvikelsen från originaltexten borde kunna accepteras. Samtidigt ansåg vissa forskare att man ända in på 1980-talet fick ändra på väderstrecken i isländska och latinska texter. Detta var forskningens ståndpunkt ända in på slutet av 1980-talet har jag fått veta av den aktuella forskaren. Dessutom kan det ha blivit fel vid uppteckningen av den muntligt traderade texten. Därför borde man kunna acceptera ändringen gentemot originalet tycks man mena.

Vi kan emellertid konstatera att ursprungstexten fullt ut stämmer med verkligheten som den såg ut för lite över tusen år sedan.

"Konung Olof  höll sedan österut framför Svitjod". Så lyder originaltexten enligt den äldre generationens forskare, som har läst den transkriberade tolkningen bokstav för bokstav. Där borde det inte finnas  plats för något tyckande. Berättelsen börjar när Olav viker av från den traditionella färdväg som gick mot Uppsala via nuvarande Södertälje och vidare norrut via Draget. Vid detta tillfälle viker han emellertid av mot öster vid sundet mellan den stora ön Svartsjölandet och Dävensö:
"Konung Olof höll (färdades) sedan österut framför Svitjod".
Han seglade som vi förstår längs kommunens södra strand tills han kom till Almarestäket. Där gick sjövägen via Skarven upp mot Sigtuna och Uppsala. Namnet Skarven används för tusen år sedan i en äldre isländsk version av händelseförloppet.

Hela historien om Olav Haraldsons seglats i våra farvatten finns i längre och kortare versioner på hemsidan.