Väderstrecksfrågan  - en hundraårig myt
lokalhistforsk/Forskning/vaderstreck.htm
 Rev.2011-09-13                             Öppna artikelns länkar i Nytt fönster - Högerklicka !

UKF:s Startsida    Forskningsprojekt      Ämnesområden     svart understrykning = blivande länk

1. En tidig artikel om väderstrecken
2. Längre fram finns en utförligare skildring

I början av 1900-talet hade alltså en idé förts fram att nordborna inte kunde peka ut nordriktningen riktigt i sina berättelser. Bl.a. hade man funnit att de i själva verket färdades åt NO, när de sade sig åka mot norr. Ett antal forskare med den främsta kännaren av 1000-talet historia i spetsen skrev uppsatser om saken i vetenskapliga tidskrifter. En av dem bevisade i en artikel 1928 i kraftfulla ordalag att nordbornas väderstreck var förskjutna 45 º medsols. Andra hakade på och i en uppsats 1941 ansåg en vapenbroder att det otvivelaktigt var så. Därmed var saken var ett faktum. Det fanns dock opponenter i saken.
      Historikerna hade sagt sitt och uttolkare av innehållet i isländska sagor har sedan ogenerat ändrat på väderstrecken och i några fall ökat på felet till 90 grader. Nyligen har man i ett fall vridit väderstrecket åt andra hållet.
     Så sent som 1992 fick vi en ny översättning av ett antal nordiska kungasagor, där de äldsta upplysningarna om svenska förhållanden är omtalade, bl.a. i den kända Heimskringla som är aktuell för oss i Upplands-Bro. Den nya versionen utger sig för att vara en ”översättning” men är i själva verket en ”tolkning”, där språket gjorts smidigare för bekvämare läsning, ett något i allra högsta grad tacknämligt initiativ. I likhet med samtliga tidigare versioner som jag tagit del av har även i denna några för sakinnehållet betydelsefulla väderstreck ändrats gentemot den isländska originalversionen, utan att översättaren lämnat någon förklaring till varför ändringen skett. När man ändrar på en skriven text eller kommer med en ny tolkning brukar man vanligen göra en förklaring  i en fotnot eller hänvisa till en kommentar någon annanstans..
     Den minnesgode läsaren erinrar sig kanske att jag skrev om detta i nyhetsbrev 2011-1 i slutet av artikeln om Olaf Haraldssons besök i Mälarområdet år 1007-08 under rubriken ”Epilog – tills vidare”. På min fråga till den språkforskare som anlitats för den nya översättningen varför han ändrat på väderstrecken, hänvisade denne till en historiker vid Göteborgs universitet, som givit anvisning om vilken version av sagan som skulle användas. Det har nu gått över ett år sedan jag ställde min viktiga fråga till nyssnämnda historiker:  Finns det någon annan sagaversion på isländska språket som har andra väderstreck än väster, resp.öster?
     Lyckligtvis är det så att frågan om vädertrecken inte är den viktigaste om det gäller att stödja "stocksundas" placering vid Almarestäket. Ännu viktigare är att de geografiska och geologiska förhållandena för tusen år sedan gör det till fullo. 
    En annan viktig fråga var, huruvida den göteborgska forskningen tar hänsyn till att Mälaren var havsvik vid det aktuella tillfället och att sagans Stocksund således inte kunde vara ett sund med  forsande vatten vid Norrström.  Norrström var dessutom ett av minst fem sund i den dåvarande skärgården runt nuvarande Stockholm, varför översvämningsvatten hade fritt fram på många ställen. Sagan säger att det var sjön Lagen/Skarven som svämmade över. Det var alltså inte havsviken "Mälaren" som svämmade över!  Ett hav svämmar inte över vid en häftig snösmältning i Uppsalaområdet.

Forskningsläget beträffande väderstrecken i norden har ändrats under sommaren 2011

Eftersom jag inte hört något från den sakkunniga institutionen (se ovan) har jag gått en annan väg för att finna svar på frågan om nordborna verkligen inte visste i vilken riktning man hade norr.
     År 2006 hade jag läst en doktorsavhandling benämnd ”Sagans svenskar -  synen på vikingatiden och de isländska sagorna under 300 år”. En förnyad grundlig läsning borde avslöja om väderstrecksfrågan var aktuell i modern sagaforskning. Jag fann inget, varför jag vände mig direkt till författaren med frågan. Jag fick ett prompt svar att saken inte diskuteras i historiekretsar! Till yttermera visso fick jag en hänvisning till en internationell 7-dagars Sagakonferens i Uppsala i augusti 2009, vars samtliga föredrag fanns samlade i två stora PDF-filer på internet. Med den inbyggda sökmotorn kunde jag kolla alla föredrag om vår typ av väderstrecksanvisningar fanns med. Jag hittade ingen diskussion.
      Nu hör det till saken att själva sagaforskningen lever ett eget liv kring de många texterna; i vissa avseenden utanför den vanliga historieforskningen. Dessutom har väderstrecksfrågan under de gångna hundra åren mest legat på några arkeologernas bord. I decennier pågick en het debatt mellan historiker och några kända arkeologer på 20-40-talen.
     En av dem var Birger Nerman, som med stor frenesi drev historien kring Olav Haraldssons – sedermera ”den heliges” - seglats i ”mälaren”. Enbart med hänvisning till isländska sagor och andra berättelser från olika tider fastslog han att händelsen ägt rum i nuvarande Stockholm med den självklara  utgångspunkten att väderstrecken i sagan varit felaktiga och därför kunde ändras. För Stockholmsteorin tycks sagans väderstreck vara av stor betydelse, annars hade man enkelt kunna bemöta mitt påstående med sakliga argument. För Stäkets del har väderstrecken aldrig varit något problem om man håller sig till det urspungligen angivna. Där stämde väderstrecken redan från början. Mitt påstående att dessa inte behöver ändras har avfärdats som rent lokalpatriotiskt tyckande.
     Jag rekommenderar verkligen att läsa Nermans två stora utredeningar om saken i dels Fornvännen (1919), dels STF:s årskrift 1922. Argumenten från Nermans sida är så märkliga i ett serieöst forskarperspektiv, att jag finner det intressant av bifoga de aktuella avsnitten så att den intreserade själv kan läsa vad där står. En av våra mer kända historiker, Erik Lönnroth, avslutade på 1950-talet sin kritik av Nermans brist på modern vetenskaplig metod med orden: ”Att någon historiker av facket skulle godkänna professor Nermans metoder för historisk forskning torde vara uteslutet.”  (Magnus Alkarp. "Det gamla Uppsala - berättelser och metamorfoser". dokt.avhandl. 2009)

Väderstrecksdebatten är i emellertid långt ifrån avvecklad.
Den finns på mycket framträdande plats i en tungt vägande bok ännu 1984, i vilken en ny översättning presenterar den äldsta utförliga beskrivningen av geografiska förhållanden i norden. Den är författad på 1070-talet av en kyrklig dignitär, Adam av Bremen. Översättningen kommenteras av flera forskare från olika ämnesområden. Två av dem gör vad de kan för att förklara tesen om nordbornas felaktiga uppfattning av väderstrecken.  Detta har jag skrivit om i artikeln "Iakttagleser vid läsning av Adam av Bremens berättelse om Sveriges geografi." Glädjande nog är en av författarna fortfarande vid liv och har 1992 tagit avstånd från saken i en danskspråkig skrift utgiven av svenska Vitterhetsakademin. Men hur många vet det att väderstrecken inte längre är samma stora problem?
     Väderstrecken överensstämmer därför nu med den tolkning som jag kommit fram till genom att dels jämföra Adams latinska text med olika tolkningar och dels genom att granska resultatet gentemot den geografiska verkligheten och dagens kartografiska kunskap. Där finns märkliga ting att rapportera om hur forskningen genom året hanterat bl.a. frågan om nordiska väderstreck.
      Döm om en verklig överraskning när min beställda bok om Isländska väderstreck dimper ner i min brevlåda 2011-07-21. Boken är  Isländska Sällskapets årsbok Scripta Islandica 1965. Där lämnar författaren följande beska replik till Lauritz Weibulls uppsats från 1928: 
"- Jag är ganska säker på att de inte seglade efter hur solen går upp vid en viss tidpunkt på året i Lund."
Repliken kommer efter nedanstående redogörelse som i allt överensstämmer med min tidigare lämnade uppfattning.

" Utan goda insikter i hur väderstrecken bestämdes, skulle vikingarna knappats ha kunnat resa till Grönland och tillbaka igen. Redan en färd till Island förutsatte, att man inte riskerade att segla förbi ön. För de nybyggare, som for över till det nya landet med allt sitt folk och allt sitt bohag, skulle det ha varit en alltför stor risk att ta.

   Som redan påpekats av många andra, är detta en viktig invändning mot den av många forskare förfäktade hypotesen, att vikingarnas 'norr' inte var det polära norr utan en punkt 45 º  eller t.o.m. 60 º  medsols från vårt norr. Det skulle ha varit ett om inte omöjligt så dock alltför opraktiskt system att segla efter, och vikingar var nu en gång inte opraktiskt folk. De hade sett en del av världen och hade förstått att inrätta sig i den."

Vår allra tidigaste historia kan nu skrivas med andra förtecken

Förutsättningarna i det pågående forskningsprojektet om Kungsängens tidigaste historia har således ändrats. Närmaste tiden avgör vad som kommer att ske i längden. Till att börja med tänker jag inte, som förra året, ikläda mig Olaf Haraldsons roll när jag på årets medeltidsdag 11 september vid  Kungsängens kyrka redogör för händelseförloppet med de nya förtecknen. Förra året ansåg jag det vara mest tillrådligt att låta vikingen själv framträda och berätta om hur det gick till just vid Stäket och Ryssgraven, när han lyckades fly undan Olof Skötkonungs stängning av Stäksundet. Berättaren var ju bara en högst tillfällig gäst på vår jord som knappast kunde ställas till svars för sina uttalanden.
     Även mitt anförande i våren 2010 på hembygdsgården i Kungsängen kom att få en annan framtoning - och vara mer detaljerat än vid vårens exkursion till Stäksön.