Kommentarer till Lauritz Weibulls artikel i Scandia 1928
De gamle nordbornas väderstrecksbegrepp”      Avdelningarna I- III-(VI) 
lokalhistforsk/Forskning/Kommentar_Borje_1928.htm
pdf-länkad


Startsida    Iakttagelser vid läsning av Adam av Bremens text    Övriga  forskningsprojekt


                          Öppna artikelns länkar i Nytt fönster ?- Högerklicka !
Weibull konstaterar i sin artikel från 1928 att det länge talats om att sagornas ’kardinalväderstreck’ avvek från våra fyra huvudväderstreck.  Han gör därför en grundlig undersökning och konstaterar att sagorna inte är noggranna med norriktningen. Han lämnar i sin skrift många exempel på avvikningar på ca 45 grader. Han går grundligt tillväga. För att vetenskapligt verifiera saken analyserar han inte bara några isländska berättelser utan också den enda ’europeiska’ skriftliga källa som beskriver väderstreck i Norden, nämligen Adam av Bremens berättelse från 1070-talet.
     Grundligheten har sina sidor och Weibulls ord har dominerat och gör så än idag på både gott och ont inom olika forskningsfält. Som visas på annan plats inom det här forskningsprojektet är han tämligen ensam om att ha tagit till sig innebörden av ett av Adams intressanta budskap till eftervärlden. Däremot tycks hans insats i väderstrecksfrågan inte ha blivit bestående trots att den hållits vid liv i många decennier.
 
Weibulls avdelning I
Lauritz Weibull inleder sina bevis med norrmannen Ottars redogörelse för de väderstreck han färdades i på 800-talet när han upptäckte Vita havet. Redan på 1980-talet hade jag uppmärksammat att den isländska saga som hade intressanta geografiska upplysningar om vårt land också var den enda som hade något att säga om vår kommun. Den hade såväl väderstreck som topografiska och geografiska förhållanden som stämde med Upplands-Bros. Jag fick naturligtvis påpekat för mig att forskningen funnit att man måste ändra på väderstrecken när det gällde fornnordisk historia. Men då stämde det naturligtvis inte med geografin hos oss - däremot med Stockholm.
     De första vetenskapliga bevisen för ändringen fanns i ovannämnda Ottars berättelse. Jag läste den samtidigt som det pågick en långdragen debatt om sanningshalten i sagorna, ett ifrågasättande som initierats genom sagde Weibulls 'Kritiska undersökningar i nordens historia omkring år 1000'. Hans idéer slog så hårt igenom i forskarvärlden att praktiskt taget ”hela den nordiska fornhistorien förpassades till sagornas värld” för att citera en lärobok för studenter vid  universiteten och utgiven 1997.
     Weibulls inledande bevis för nordbornas felaktiga uppfattning om riktningen mot norr baserar sig på Ottars muntliga redogörelse inför engelska kungen, som blir så intresserad att han kallar in en skrivare som tecknar ner berättelsen. Weibulls citat: ”Till den ändan reste han rätt norrut längs Norge och hade han hela tiden det öde landet på styrbord och rum sjö på babord i tre dagar  osv, osv….”  På samma sätt tecknas Ottars färd mot öster och mot söder (alltså inte österut, söderut). Weibull påpekar samtidigt att Ottars N är vårt NO, O är vårt SO och S är vårt SV.
      Var finns den viktiga källkritiken? Vad har vi för bevis för att Ottar ansåg sig  segla ’rätt’ mot norr när han följde Norges kust. Som erfaren seglare på havet mellan nordligaste Norge och England visste Ottar som alla havsseglande vikingar att rätta sig efter polstjärnan. Man kunde på den tiden segla med mycket stor precision till bestämda mål överallt i havet. Norrmännen som i stor mängd befolkade Island före år 1000 vågade ta med sig släkt, tjänare och bohag i förvissningen om att man skulle nå sitt mål. Jag trodde inte ett dugg på sanningsvärdet i Ottars beskrivning. Ännu mindre sedan jag läst
 Isländska Sällskapets årsbok 1965 
     Vad finns det för trovärdigt i att Ottar sagt att han seglat rätt mot väderstrecken? Hur hade andra forskare tolkat Ottars berättelse? År 2011 kan jag plocka hem historiska handlingar och skrifter från Google books m.fl. Den version jag återger hittade jag i Svenngårdska samlingen på biblioteket i Kungsängen.. Den finns i Nordenskiölds dubbelvolym om Vegas färd via Nordostpassagen runt Asien. Där står minsann  inte rätt mot något väderstreck. Det här exemplet är inte det enda, där Weibull forskningen/bevisföringen så att han når målet att styrfinna de önskade bevisen för nordbornas felaktiga uppfattning av väderstrecken. Jag tar upp några i den här artikeln.
Det finns fler i hans egen från 1928
 
Weibulls avdelning II
I denna avdelning behandlas två centrala frågor.
De finns i kap V och XIV i Adams fjärde bok.
1 Först handlar det om Adams påstådda allmänt felaktiga uppfattning om väderstreck
I kap 5 berättar Adam om förhållanden på ön Själland, bl.a. att ”där har danerna sitt kungasäte i Roskilde, ett mycket stort samhälle”. Han säger också att denna ö är känd för sin fruktbarhetoch fortsätter:
 
"Den har i väster Jylland, samhällena Århus och Ålborg samt Vendel. Men i norr, där den är öde, har den det norska havet. I söder däremot ligger det förut nämnda Fyn (Svenbergs översättningen 1984)
(I kap 1 har Adam berättat att kortaste överfarten till Norge är från Vendel, en sak av betydelse vid den kommande tolkningen av texten)
Weibulls motsvarande text är:
… Den ”har i vester Jylland, staden Århus, Ålborg och Vendelsyssel, i norr där Själland ligger öde, nordmannahavet i söder åter det nämnda Fyen”
Var har Weibull fått namnet Själland ifrån?  Naturligtvis från sin tolkning av latinska texten. Men redan ett ytligt studium av den visar att latin kan tolkas på olika sätt, allra helst som det inte finns någon bevarad originaltext. Min kommentar här lyder:
     Pronomenet ’den’ syftar i det första fallet på Själland, ön som Adam just berättat om. De två följande ’den’ kan lika gärna syfta på  Jylland. Vi skall ha i minnet att pronomen inte används i latinet. En svensk översättare måste således skapa sådana. Valet av pronomen är då beroende på hur denne uppfattat situationen. Svenberg kan genom sin skrivning medvetet ha lämnat utrymme för läsarens tolkning. Det var den möjligheten som gjorde att jag kunde välja Jylland, eftersom då stämde två kommande påståenden om väderstreck  med verkligheten.
    Svenberg  kommenterar emellertid inte detta i den i övrigt mycket omfattande notapparaten. Genom skrivningen i den utförliga noten 596, som berör situationen några rader längre  fram i ett större sammanhang,  förstår man, att han inte uppmärksammat alternativet, som säger att Fyn skulle ligga söder om Jylland från Århus sett. 
     Weibull gör tvärt emot Svenberg när han helt sonika skriver ut just det ersättningsord för det ’den’ som han vill ha, nämligen Själland. (tillägg: I själva verket finns inte något som helst pronomen i detta fall. Det behövs inte eftersom latinet syftar på det som allra senast nämnts, såleds  en parallell till dåtidens relativa väderstreck, som hör ihop med den just nämnda platsen) Weibull förbryter sig mot Adams text och kan på det sättet misskreditera Adam för att vara motsägelsefull eftersom denne på ett ställe skulle ha sagt att Fyn ligger söder om Själland och på ett annat ställe påstått att Fyn ligger öster om Jylland.
    Weibull anser sig kunna visa att Adams upplysningar om väderstreck inte är trovärdiga och får samtidigt ett argument för nordbornas felaktiga uppfattning om riktningen på norr. Han skriver:
   "Motsägelserna hos Adam i hans framställning av länderna vester och öster om Store Belt  är ofrånkomliga. De får sitt allra markantaste uttryck i påståendet på det ena stället, att när man färdas över Fyen till Själland, man färdas mot öster, på det andra att Själland har Fyen söder om sig. Uppgifterna står alldeles oförmedlat. De är införda i två kapitel intill varandra”.   Se kartan
 
Hur Lauritz Weibull till slut upptäcker det förtjänstfulla i Adams berättelse
Här kan det vara läge att (på nytt) berätta om Weibulls ändrade syn på  Adams allmänna trovärdighet. Det sker tre år efter hans artikel från 1928 i en ny uppsats  i hans egen tidskriftserie Scandia. Det sker på sista sidan i artikeln ”Geo-etnografiska inskott och tankelinjer hos Adam av Bremen”. Efter en synnerligen vetenskaplig analys av Adams text har han kanske bidragit till att vi  fått bättre uppfattning om hur de många ihopsamlade latinska avskrifterna kan ha sett ut från början. Jag har emellertid inte hittat att Weibull någonstans har tagit avstånd  från de många tendentiösa påståenden som 1928 års artikel innehåller. Det enda jag vet i den här  saken är att han 1948 låter trycka artikeln på nytt i sitt bokverk Nordisk historia, där utan någon revidering. Det skulle verkligen vara ett bidrag till vår tidigaste historia om någon läsare vet något om detta. Det har skrivits väldigt mycket för och emot Weibulls betydelse för historieforskningen.
     Vad är det då i hans artikel som gör att Adam får ett mycket gott betyg av Weibull.  Det har jag faktiskt  redogjort för på annan plats, nämligen hans erkännande att Adam med det ’baltiska havet’ avser en lång segelled via Östersjön ned till ’de grekiska länderna’, en iakttagelse som Weibull tycks vara ensam om i forskningen om denna tid. Weibulls avslutande ord är verkligen intressanta: ”tankelinjerna mynnar ut i en stor vetenskaplig konstruktion …Det har skett med ledning av uppgifter  om skeppsfärder till Ostrograd  (Novogord-Kiev) och Grekland från Norden.”  Men hur många har läst dessa rader i en gammal artikel från 1931. Dagens forskare tycks ju inte ha klart för sig vad Adam / Solinus menar med uttrycket det ’Baltiska havet’. Det är något annat än Östersjön.
    
2  Sedan handlar det om Adams speciella missuppfattning av väderstrecket öster
 
Weibulls ordalydelse när han berättar att Adam av Bremen (1070-talet) har påverkats av senklassiska författares geografiska kunskaper om norra Europa. Adam citerar Einhard som har skrivit om saken i sin biografi över Karl den store:   (Weibulls citat:)
”I denna  låter Einhard Östersjön, det baltiska havet, gå från vester rakt i öster. Svenskarna, säger han, bor på detta havs norra sida (bok 2,.kap 19) Adam har gjort denna uppgift till sin utan att tilltro sig någon ändring. I överensstämmelse därmed lägger han land för land, område för område på andra sidan Danmark bredvid varandra från vester till öster. Redan uppgiften om Skånes läge i förhållande till Sverige är här karakteristisk. Skåne är, säger han, omgivet av hav på alla sidor, utom att en landremsa i öster förbinder det med Sverige och skiljer detta från Danmark.(bok 4, kap 7).
Helhetsbilden blir på detta sätt ur orienteringssynpunkt ren konstruktion.”
Länk till Weibulls artikel från 1928
 

Weibull påpekar således ”felet” att Skåne med en landsremsa i öster förbinds med Sverige. Det är en ren konstruktion säger Weibull, tydligen utan att veta, att Adam använder den konvention som skulle fortsätta att gälla ännu  något århundrade efter den första ”kartan” från 1230-talet över norra Europa. Den karta som visar att det ”baltiska havet” sträcker sig i väst-östlig riktning. Adam har på annat ställe i sin skrift definierat detta hav som en färdväg (bälte) från vikingastaden Hedeby till Novgorod. En färd som med god vind kunde göras på en månad..
 
Konventionen som Adam tillämpar är just den som de första seglationsbeskrivningarna använde, när de i ord – senare i ovan nämnda ’kartskiss’ – beskriver platser och landmärken längs kusten i den ordning de uppträder. Först när resenären på sin huvudsakliga färdväg mot öster har passerat Danmark-Skåne-Blekinge kommer denne fram till Sverige, som alltså enligt konventionen ligger i förlängningen av färdriktningen, dvs österut. Att ’det Baltiska havet’, dvs bältet = färdvägen, tillfälligt viker av mot norr har ju ingen betydelse för sjöfararen som har kustlinjen som sin fasta orienteringskälla – en tillförlitlig ”kompass”.
     Här skall vi naturligtvis uppmärksamma att Adam – helt logiskt i detta fall - inte använder något känt latinskt ord för öster! Det är bara i svenska översättningar som det står ’öster’ (på tyska östlich). Det latinska ordet är ’supra’= fortsätt i påbörjad riktning eller fortsätt i österled.  Se utredningen om detta i min kommentar till detaljerna i latinska texten.
     Konventionen och dess följdverkan blir ännu tydligare när Weibull avslöjar att han inte skiljer på begreppen Östersjön och Baltiska havet. Han påstår också att Adam tecknar Sverige som liggande i västöstlig riktning. Adam, däremot, visar tydligt att Skandinavien huvudsakligen har en nord-sydlig sträckning eftersom hans väderstrecksupplysningar vid beskrivningen av Sverige stämmer med verkligheten: Västergötland ligger i väster och Värmland norr därom
     Den äldsta kartan över Baltiska havet förklarar mer än ord hur konventionen att beskriva norra Europa fungerar. Visst går det då att säga att Birka ligger mitt emot tyska sydkusten.  
Weibulls ordalydelse när han irriteras över Adams påstående att Birka skulle ligga rakt norr om Jumne (vid sydtyska kusten):
”Det sägs om Birka, att det ligger mitt emot slavernas stad Jumne ….  Uppgiften vill ha sagt, att Birka i Sverige, ett land(!) som enligt Adam sträcker sig från vester till öster, ligger rakt norr om Jumne.” 
        (B.S. Jumne ligger ungefär mitt på tysk-polska Östersjökusten)
Det är alltså en schematisk bild av länderna längs färdvägen som Adam tillämpar. Hela den aktuella färdvägen reduceras till en linje, i det här fallet i riktning väster – öster och endast med länderna längs norra kusten. Länk till mitt försök att rita en slags karta så som Adam och författare av seglationsbeskrivningar kan ha förställt sig färdvägen i österled.
 Man kan se det som att Lauritz Weibull med sin auktoritet befäster den vanliga uppfattningen att Skandinavien sträckte låg i väst-östlig riktning. Se kommentarerna i 1984 års ”officiella/gällande” översättning av Adams text som med bild visar samma sak. sid 318.  
 
Länk till schematisk bild.     Länk till hela Weibulls artikel från 1928   
 
Weibulls avdelning III
Här använder Weibull två isländska texter från 1200-talet, som pekar i samma riktning som i de föregående avdelningarna. Här några ord om hans exempel ur sagan om Knutsättlingarna, ”Knytlingasagan” i vilken det sägs att Limfjorden på Jylland går i riktning norr-söder och att Jyllands kust går i samma riktning. Weibull konstaterar: ”En blick på kartan visar, att detta norr är det norr, i vilket Ottar seglade upp till Norges nordspets.” (således nordost).
     Han påpekar också att Öresund sägs ligga norr om Själland. När vi nu vet mera om den tidiga medeltidens sätt att beskriva geografin med ord i stället för karta, är sagans ord riktiga. När man seglar genom Öresund från norr till söder har man Skåne på sin vänstra sid, dvs den norra sidan av den en-dimensionella kartskissen, där platser är lagda i linje på rad efter varandra. I verkligheten var segelkursen mot söder. Nu kan jag inte det fornisländska språket men det skulle inte förvåna mig om man hade ett ord som inte entydigt betyder norr, i samma stil som det latinska ’supra’ som betyder österut i färdriktningen.
     Weibull avlutar avd. III med orden. Orienteringen är här densamma som då Adam lägger Fyn …. söder om Själland.
Avdelningarna IV-VI  Se Weibulls  artikel 1928 – den talar för sig själv.

UKF:s Startsida