|
Ett lokalhistoriskt intressant demokratins utveckling mot folkrepresentation i regeringen. /lokalhistforsk/Adler-filer/Tibble-Promemorian-inledn.htm Till UKF:s Startsida Adlersparres s.k. Promemoria författad under uppehållet i Tibble gästgivargård 21 mars. Här korresponderade Adlersparre med omvärlden i både militära och politiska frågor. Han utfärdade exempelvis en generalorder där han vände sig till soldaterna och förklarade att när de kom in i Stockholm måste de avhålla sig från alla politiska diskussioner med befolkningen och han varnar dem för att ”poliser” och andra rackare har mutats att proppa i dem politiska lögner. Här författade Adlersparre också ”Promemorian från Tibble” som skriften kommit att kallas i historien. Han tog i många avseenden avstånd från de moraliska och demokratiska principer som han framfört i sin Proklamation vid avmarschen från Karlstad. På eget mandat erbjöd han kungakronan åt hertig Carl utan att ha fått dennes godkännande. Han gav direktiv om hur man skulle hantera gustavianerna – de gamla anhängarna till Gustav III och Gustav IV Adolf. Kungens handsekreterare och tillika överståthållare Samuel af Ugglas skulle skickas under bevakning till sitt Stäket. Han beskrev hur statskuppen skulle genomföras och vilka som skulle få ledande befattningar. Adlersparre åtnjöt vid detta tillfälle mycket stort anseende vilket framgår på många ställen i de texter som jag tagit med i min framställning. Det finns också en beskrivning av det ståtliga intåg som han också skulle få göra nästa dag. Man hade gett honom en vit häst att rida på. Den kända Malla Silfverstolpe har beskrivit inmarschen där hon satt i en fönster vid Drottninggatan. Många av hans idéer fick han aldrig tillfälle att genomföra även när han kom att sitta i konseljen. I promemorian hade exempelvis förslagit att präster, borgare och bönder skulle få två platser vardera i konungens konselj. Adelns monopol på höga tjänster skulle alltså upphöra. Men det var ett alltför revolutionerande tänkesätt vid denna tidpunkt. Anders Isaksson säger i sin bok att den första ”bonden” vid kungens rådsbord tillträdde 1905. (B. Sandén) Den »Promemoria,» som i ämnet uppsattes af Adlersparre och med baron Anckarsvärd afsändes till hertigen, var av följande ordalydelse: »Månne ej den svaghet, den villrådighet, som vidlåder all Svensk styrelse, der ej en konung finnes, bör skyndsamt, kraftigt och rättmätigt undanrödjas? Jag tror ej att intriger och kabaler, oskiljaktiga från en stor politisk omskapning, på annat sätt kunna undanrödjas. Jag är till och med öfvertygad, att kabalerna kunna blifva vådliga på den korta mellantiden af den skedda förändringen och Ständernas sammankomst, om ej ett kraftigt steg tages. Detta steg, som efter min öfvertygelse kan och skall frälsa Sverige, vore följande: Dagen efter de anmarscherande truppernas ankomst, torde H. K. H. finna för godt att förändra sin konselj. Stedingk, Ehrenheim hemförlofvas till landet. Unga grefve Wachtmeister förordnas till sin fars justitiebiträde. General Armfelt ståthållare i Stockholm. Baron Lagerbjelke chef för utländska departementet. Alla dessa äro, jemte hans excellens von Essen, konseljledamöter, jemte general Adlercreutz. " Till konseljen fogas 2:ne prester, 2:ne borgare, 2:ne bönder af anseende i publiken. Grefve Ugglas försändes, under lindrig och foglig bevakning, till Stäke. Landshöfdingen af Schenbom sättes genast i åtnjutande af den lön, som tillhör hans embete, och som nu innehafves af grefve Ugglas. Alla statssekreterare bibehållas. Dagen efter denna, för det allmänna angenäma förändring, uppmarschera alla trupperna och det beväpnade, då prevenerade, borgerskapet kring slottet. De 50 Äldste församla sig på sitt rum. H. K. H. reklamerar sin arfsrätt till Svenska kronan i sittande konselj, förklarar sig i följd deraf för Sveriges konung, erbjuder sig att inför Ständerna med Handlingar bevisa sin arfsrätt, uppdrager dem att välja en adopterad thronföljare efter deras eget välbehag, kungör detta för borgare och militärer och utropas för Sveriges konung. Dermed ett saligt slut på alla intriger, all svaghet, allt vacklande. Om thronföljaren blir af Fransk eller Dansk fabrik, så blir dessa makters inflytande föga sårande för Svenska lynnet, så länge hertigen eller den nya arfkonungen regerar, och den adopterade hinner naturalisera sig. Sverige får i ögonblicket en konung, det Sverige vill och bör hafva; och denne konung är lagligen af Wasa stam, är känd för ett fredligt lynne och för kärlek till fäderneslandet, har vunnit segrar och heter Carl. Jag vet och förstår, att hertigen, som ej har regeringslystnad, som blott älskar fäderneslandet och sitt lugn, skall föga vilja antaga denna upphöjelse; men jag vet också, och detta är min enskilda tröst, |