Tibble-Promemorian 1809 - med inledning av Börje Sandén
Ett lokalhistoriskt intressant dokument - långt före sin tid  - som exempel på den politiska
demokratins utveckling mot folkrepresentation i regeringen.
(Begreppet "politisk kultur")

/lokalhistforsk/Adler-filer/Tibble-Promemorian-inledn.htm


Till UKF:s Startsida   

Adlersparres s.k. Promemoria författad under uppehållet i
Tibble gästgivargård 21 mars.
 
Här korresponderade Adlersparre med omvärlden i både militära och
politiska frågor. Han utfärdade exempelvis en generalorder där han
vände sig till soldaterna och förklarade att när de kom in i Stockholm
måste de avhålla sig från alla politiska diskussioner med befolkningen
och han varnar dem för att ”poliser” och andra rackare har mutats att
proppa i dem politiska lögner.
 
Här författade Adlersparre också ”Promemorian från Tibble” som
skriften kommit att kallas i historien. Han tog i många avseenden avstånd
från de moraliska och demokratiska principer som han framfört i sin
Proklamation vid avmarschen från Karlstad.
På eget mandat erbjöd han kungakronan åt hertig Carl utan att ha fått
dennes godkännande. Han gav direktiv om hur man skulle hantera
gustavianerna – de gamla anhängarna till Gustav III och Gustav IV
Adolf. Kungens handsekreterare och tillika överståthållare Samuel af
Ugglas skulle skickas under bevakning till sitt Stäket. Han beskrev hur
statskuppen skulle genomföras och vilka som skulle få ledande
befattningar.
 
Adlersparre åtnjöt vid detta tillfälle mycket stort anseende vilket framgår
på många ställen i de texter som jag tagit med i min framställning. Det
finns också en beskrivning av det ståtliga intåg som han också skulle få
göra nästa dag. Man hade gett honom en vit häst att rida på. Den kända
Malla Silfverstolpe har beskrivit inmarschen där hon satt i en fönster vid
Drottninggatan.
 
Många av hans idéer fick han aldrig tillfälle att genomföra även när han
kom att sitta i konseljen. I promemorian hade exempelvis förslagit att
präster, borgare och bönder skulle få två platser vardera i konungens
konselj.  Adelns monopol på höga tjänster skulle alltså upphöra. Men det
var ett alltför revolutionerande tänkesätt vid denna tidpunkt.
      Anders Isaksson säger i sin bok att den första ”bonden” vid kungens
rådsbord tillträdde 1905. (B. Sandén)
 
Den »Promemoria,» som i ämnet uppsattes af
Adlersparre och med baron Anckarsvärd afsändes till
hertigen, var av följande ordalydelse:
»Månne ej den svaghet, den villrådighet, som vidlåder
all Svensk styrelse, der ej en konung finnes, bör skyndsamt,
kraftigt och rättmätigt undanrödjas? Jag tror ej att intriger
och kabaler, oskiljaktiga från en stor politisk omskapning, på
annat sätt kunna undanrödjas. Jag är till och med öfvertygad,
att kabalerna kunna blifva vådliga på den korta mellantiden af
den skedda förändringen och Ständernas sammankomst, om
ej ett kraftigt steg tages.
 
Detta steg, som efter min öfvertygelse kan och skall
frälsa Sverige, vore följande:
Dagen efter de anmarscherande truppernas ankomst,
torde H. K. H. finna för godt att förändra sin konselj.
Stedingk, Ehrenheim hemförlofvas till landet. Unga grefve
Wachtmeister förordnas till sin fars justitiebiträde. General
Armfelt ståthållare i Stockholm. Baron Lagerbjelke chef för
utländska departementet. Alla dessa äro, jemte hans excellens von Essen,
konseljledamöter, jemte general Adlercreutz. "
 
Till konseljen fogas 2:ne prester, 2:ne borgare, 2:ne
bönder af anseende i publiken. Grefve Ugglas försändes,
under lindrig och foglig bevakning, till Stäke. Landshöfdingen
af  Schenbom sättes genast i åtnjutande af den lön, som
tillhör hans embete, och som nu innehafves af grefve Ugglas.
Alla statssekreterare bibehållas. Dagen efter denna, för det
allmänna angenäma förändring, uppmarschera alla trupperna
och det beväpnade, då prevenerade, borgerskapet kring
slottet. De 50 Äldste församla sig på sitt rum. H. K. H.
reklamerar sin arfsrätt till Svenska kronan i sittande konselj,
förklarar sig i följd deraf för Sveriges konung, erbjuder sig att
inför Ständerna med Handlingar bevisa sin arfsrätt, uppdrager
dem att välja en adopterad thronföljare efter deras eget
välbehag, kungör detta för borgare och militärer och utropas
för Sveriges konung.
     Dermed ett saligt slut på alla intriger, all svaghet, allt
vacklande. Om thronföljaren blir af Fransk eller Dansk
fabrik, så blir dessa makters inflytande föga sårande för
Svenska lynnet, så länge hertigen eller den nya arfkonungen
regerar, och den adopterade hinner naturalisera sig.
     Sverige får i ögonblicket en konung, det Sverige vill
och bör hafva; och denne konung är lagligen af Wasa stam,
är känd för ett fredligt lynne och för kärlek till fäderneslandet,
har vunnit segrar och heter Carl.
     Jag vet och förstår, att hertigen, som ej har
regeringslystnad, som blott älskar fäderneslandet och sitt
lugn, skall föga vilja antaga denna upphöjelse; men jag vet
också, och detta är min enskilda tröst,