|
FORNTIDA RELIGION Ur hembygdsboken Det hände i Upplands-Bro. Börje Sandén 1984 forntida
religion.htm
Vi har nyss kunnat konstatera, att en stor anhopning av gravar säger något om samhällsbildningen på en plats. Nu har det visat sig i vetenskapliga undersökningar att frånvaron av gravar också kan säga något intressant. I Härnevi, eller Gamla Bro som många säger, finns faktiskt inga forngravar, och detta är märkligt eftersom byn varit bebodd redan under tidig medeltid och således bort följa mönstret från de intilliggande byarna och gårdarna. Frånvaron av gravar anser man bero på att här funnits en kultplats, och invid en sådan bodde man inte. Det skulle ha varit att vanhelga marken och gudarna.
Gudinnan Härn Nu är det naturligtvis inte bara frånvaron av gravar som lett forskarna till slutsatsen att det rör sig om en helig lund. I ortnamnet Härnevi finns både namnet på en gud, Härn, och den fornnordiska benämningen på offerlund, det lilla ordet -vi. Dess utom finns här den största anhopningen på flera mils omkrets av s.k. skålgropar. På bägge sidor om Härnevi finns däremot mycket stora grav fält, som vittnar om en talrik befolkning. Man kan därför lätt föreställa sig, att Härnevi varit områdets religiösa centrum, d.v.s. bygdens offerplats. En sådan fick naturligtvis inte vanhelgas genom bebyggelse. Där fick man bara vistas vid guds tjänst - vid kultiska ceremonier. Det är alltså flera faktorer som pekar på att Härnevi varit en offerlund. Den tanken får ännu mer fog för sig, när man vet att namnet Härnevi finns med i den allra äldsta skriften som berättar om denna bygd. Den är från år 1257. Det bör med stor sannolikhet ha funnits en tradition om en gammal offerplats här, när människorna längre fram under kristen tid bosatte sig i Härnevi.
Av ett ortnamn och fornminnena på samma plats kan man ibland dra intressanta slutsatser. Härnevi är ett bra exempel på detta. Skålgroparna vilka nämndes här ovan, har av många forskare velat förknippas med fruktbarhetskult. Eftersom också Härn enligt isländska skrifter är namnet på en fruktbarhetsgudinna, bör kult platsen i Härnevi varit avsedd för fruktbarhetsdyrkan. Skålgropar dateras i allmänhet till bronsålderstid eller övergångstiden mellan brons- och järnålder och finns som regel invid och ovanför 15-metersnivån över havet. I allmänhet brukar man ha 20-metersnivån som riktmärke för bronsålderslämningar, men enligt de senaste utredningarna kring landhöjningsförloppet i Stockholmstrakten anses nivåerna kring 15 meter var riktigare, i varje fall för bronsålderns senare del. Denna nya uppfattning hjälper oss förklara två tidigare svårtolkade förhållanden för Bros del. För det första ligger nämligen skålgroparna här på litet för låg nivå, kring just 15 meter, för att passa in i det traditionella mönstret för bronsåldersminnen av det här slaget. För det andra får vi en naturlig förklaring till att gudinnan Härns namn bevarats till eftervärlden just här. Om dyrkan av henne är förknippad med de relativt sent tillkomna skålgroparna i Härnevi, bör hon ha varit en aktuell gudinna i denna del av landet långt fram i tiden, kanske ända in i tidig järnålder. Detta kan i sin tur förklara varför hennes namn blivit bevarat i folktraditionen och kommit att ge namn åt en efterföljande bebyggelse. På de flesta andra håll har nämligen minnet av gudinnan Härn gått förlorat. Det finns bara två ortnamn till, som kan knytas samman med henne, och det ena är minsann inte så långt från oss, nämligen Härnevi i trakten av Enköping. Vi har nu talat om en period i historien långt bortom vikingatidens gudar Oden, Tor och Frej, och vi har funnit att ortnamn kan överbringa budskap från tider långt före det skrivna ordets tillkomst. Forskarna använder numera faktiskt ortnamn parallellt med fyndföremål för att teckna bilden av en tid som inte finns beskriven i texter.
Skålgropar - Hällristningar Skålgroparna är en form av hällristningar från bronsålders tid eller tidig järnålder. De är den enda formen av hällristningar vi har i Upplands-Bro och de är koncentrerade till Bro. De utgörs av små skålformiga fördjupningar av 4-8 cm diameter och är uthuggna i planslipade berghällar, som ligger invid och ovanför 15-metersnivån. Ca 300 gropar är hittills kända och nya upptäcks fortfarande. De finns i ett stråk från Skällsta tvärs över Härnevi ned till idrottsplatsen. Ett fåtal har också hittats i närheten av klockstapeln i Kungsängen, vid Frötuna i Håbo-Tibble och vid Almbacken i Håtuna. Kommunens närmaste grannar har inga större koncentrationer av skålgropar. Upplands verkligt stora ansamling av hällristningar och skålgropar finns i Enköpingsområdet, där man kan finna merparten av landskapets ca 27000 hit tills kända skålgropar. Skålgroparnas betydelse är ännu inte klarlagd. Få arkeologiska spörsmål har emellertid tilldragit sig så stort intresse som frågan varför dessa mängder av skålgropar gjorts. Man är dock överens om att de måste sättas i centrum, när man vill veta hällristningarnas betydelse över huvudtaget. Kan man lösa frågan om skålgroparnas funktion, så förstår vi också den fulla innebörden av hällristningarna, har man sagt. Att dessa bär vittnesbörd om religiösa seder är klart, men vilka riter det handlar om är osäkert. De förslag man har att komma med är soldyrkan, fruktbarhetskult eller dess motsats dödskult. De ofta förekommande sexuella anspelningarna bland hällristningsbilderna talar dock ett ganska tydligt språk. Ungefär 2/3 av alla hällristningsytor i landet har enbart skålgropar, men de finns också på ytor med bilder av olika slag. Skålgroparna är således den gemensamma nämnaren, och de är på grund av sin mängd minst lika intressanta som bilderna. Det faller utanför ramen för denna hembygdsbok att närmare redogöra för de olika teorierna om skålgroparnas funktion. Jag hänvisar till den rika litteraturen på området
Skålgropar - älvkvarnar Den traditionella benämningen på skålgropar i Uppland har alltid varit älvkvarnar. Hur det namnet uppkommit vet man inte. Senare generationer, som sett dessa gropar i berghällarna, har kanske förknippat dem med naturväsen av skilda slag. I dessa mindre gropar har älvorna malt sitt mjöl, i de betydligt större groparna, jättegrytorna, som finns här och där i skogarna, har jättarna och trollen lagat sin mat. Det förefaller mig emellertid inte otroligt att namnet kan hänga samman med sådana stora urgröpningar, som man ofta finner i älvarnas vattenfall. Hur som helst har dessa gropar spelat en icke obetydlig roll i diverse magiska sammanhang långt in i sen tid. Det är välkänt att älvkvarnar smordes med fett och att man lade offergåvor i dem. Beträffande Enköpingstraktens många älvkvarnsplatser finns vittnesgilla beskrivningar från 1910-talet om den saken. "Hela stenhällen var mörk av flott, och kring hålen satt hela klickar av svinister, och i groparna låg nålar och små kopparslantar". Med smörjandet och offrandet skulle man blidka makterna och bota sjukdomar och krämpor. Uppgifter finns om invecklade ceremonier som skulle utföras vid vissa klockslag och veckodagar. Man fick t.ex. inte säga något om man mötte någon, när man var på väg till offerplatsen, och skålgropen skulle smörjas ett visst antal varv motsols. Dessa upplysningar om skålgroparnas användning i sen tid, kan mycket väl vara svaga minnen av en hednisk kult, som bevarats i folksjälen, där det ju alltid funnits utrymme för magi och vidskepelse. Man har helt enkelt fortsatt traditionen kring skålgroparna genom att dyrka älvor och andra naturväsen i de forna gudalundarna. En värdefull bekräftelse på den gamla sedvänjan att offra kopparmynt i skålgroparna fick vi här i Bro år 1981, när ett nödmynt från Karl XII:s tid hittades i en skålgrop nära Stora Ullevi. Berghällen som den var uthuggen i, var till stor del täckt med lavar och mossa, och det var en ren tillfällighet att en rastande familj fann myntet i mossan och skålgropen.
Det finns ytterligare ett intressant namn i Bro-området med anknytning till hednisk religion. Det är Ullevi. Guden Ull dyrkades samtidigt med gudinnan Härn, och bägge tillhörde den generation gudar som vi hade i norden före vikingatidens gudar Oden, Tor och Frej. Ull var en mycket vanligt förekommande gud, hans namn finns bevarat i ca 35 fullt säkra svenska Ull-namn. I östra Sveriges huvudbygder har Ull så småningom ersatts av guden Frö (Frej, Frey). Ull var bland annat en fruktbarhetsgud, och som sådan fanns han i par med en kvinnlig fruktbarhetsgudinna. Detta har ofta avspeglat sig i ortnamnen, såsom här i Bro. Det är inte alls ovanligt att man finner dylika platser med bara några kilometers mellanrum. Himmelsguden Ull och jordgudinnan Njord/Njärd/Härn (m.fl.) har vid årligen återkommande högtider spelat sina roller i det helig kultbröllopet. Mera om fruktbarhetsdyrkan finns att läsa i kapitlet om Rösaring med början på sidan 000. Frågan om de nyss nämnda gudarnas roll i religionshistorien är dunkel, men den har behandlats - och behandlas - av åtskilliga författare. Mycken lärd möda har exempelvis ägnats frågan om könet på Njord/Njärd. Alla tycks vara överens om att namnet språkligt är detsamma som den kvinnliga fruktbarhetsgudinnan Nerthus. Men hur och när hon långt senare blev den manliga guden Njord, har man inte lyckats tillfredsställande förklara. Ett argument för tvåkönigheten tycker man sig finna, när man i de långt yngre isländska skrifterna funnit, att guden Njord/Njärd framställs som gift med sin syster, och att de tillsammans hade barnen Frø och Fröja (fruktbarhetsgudar). För den här framställning har jag tagit med sådant som kan ha sin tillämpning på vår bygd och våra förhållanden. Det finns många fler synnerligen intressanta synpunkter att ta del av i den rikhaltiga litteraturen på området. Jag hänvisar till litteraturförteckning längst bak i boken.
Guden Frö Ortnamn innehållande gudanamnet Frö finns inte så sällan i närheten av de äldre fruktbarhetsgudarnas offerlundar. I Håbo- Tibble finns ett Frötuna, och i Kungsängen ligger Frölunda. Bägge förefaller att vara gamla namn, i varje fall finns de med på de äldsta tillgängliga kartorna. De är således inga i modern tid påhittade namn, vilket man har anledning misstänka beträffande det Odenslund som ligger i Håtuna. Man kan tycka att det hörs på namnet varför en fruktbarhetsgud kallas Frö. Han sår ju sitt frö i Moder Jords sköte. Men Frö betyder från början herre och härskare, och det är i stället så att människorna har gett det lilla kornet som sås i jorden en guds namn.
Länk till Mangus Olson. Harnevi 1908
(finns i Nordiska museets bibliotek)
Äldre litteratur Härnevi.
Oskar Lundberg, 1912
Nyare litteratur Kristnandet
i Sverige. Gamla källor och nya perspektiv. 1996. Red. Bertil
Nilsson
Hedendomesn
spår i historiens spegel (2005)
Vägar
till Sveriges kristnande. Jan Arvid Hellström
1994, (1995) Forntida
religioner. Britt-Mari Näsström. (2003)
|
