Vad är skrivet om Rövargrottan?
(grottan2.htm)

UKF:s Första sida            Huvudartikeln       Hur återupptäcktes Rövargrottan?
Utdrag ur Fridegårds böcker



Ur hembygdsboken Det hände i Upplands-Bro
av Börje Sandén 1984.
(boken är utgången, men finns att låna på bibliotek) 

Ullevi skog
Carl Jonas Love Almqvist finner anledning att i romanen Herrarna på Ekolsund beskriva vägen genom Ullevi skog på följande sätt: "Gärdena togo slut och man kom in på Allmänningen bortom Stora Ullevi. Det började nu bliva som mörkast; de höga furuträden på den vidsträckta, gravtysta Allmänningen reste sina mäktiga toppar mot natthimmelen, likt jättar. 'Denna del av vägen är hemsk, den har alltid förefallit mig ryslig', sade den obekanta frun." 

Beskrivningen är sådan att man bara väntar att landsvägsrövare skall dyka upp för att plundra de vägfarande. På allmänningen var det långt till närmsta bebyggelse, så eventuella rövare hade goda möjligheter att arbeta tämligen ostörda här. I den långa backen blev dessutom dragdjuren trötta, vilket underlättade ett överfall. På sådana platser längs landsvägarna var det inte ovanligt med rövartillhåll. Om det vittnar exempelvis namnet Pungpinan i Håbo några kilometer längre bort. 

Rövargrottan
Som ett tecken på att. rövare också skulle ha varit i farten här på Allmänningen i Ullevi skog, kan man räkna den muntliga traditionen kring den s k Rövargrottan. I den skulle man ha gömt undan stöldgods, som man rövat från de vägfarande, när de överfallits någonstans i den brantare delen av backen närmare Bålsta. Folkminnet berättar att grottan också varit hemvist för dem som dömts fredlösa. Även för dem låg ju grottan lämpligt till i den stora allmänningsskogen. 

Grottan är den största och mest bovänliga som jag känner till i våra trakter. Den består av två rum, ett där man bodde och ett där man kunde ha sina förråd. Längst inne i bogrottan hade man en eldstad med ett litet rökhål i gaveln uppe vid det som kan kallas taknocken. Rummet har nämligen formen av ett tält, eftersom grottan uppstått genom att två klippblock med plana sidor lutar sig mot varandra. Hasse Svennberg, min sagesman, berättar att grottan i hans barndom var djupare, så att man steg ned i den. Sedan har grottan i viss utsträckning fyllts upp av diverse skräp och nedrasad jord. När han gjorde upp eld i grottan kunde han konstatera att draget i 'skorstenen' var utmärkt.

Grottan har, i varje fall hittills, varit tämligen okänd i vidare kretsar. Det är lätt att ta sig till området där den ligger, men Rövargrottan är ändå ganska svår att upptäcka bland ett antal stora klippblock nedanför ett mindre berg. Du hittar enklast till platsen (se den nya beskrivningen) om du följer 1700-tals-landsvägen från gamla E18:s passage över järnvägen. Efter 500 meter gör vägen en tydlig krök och där ligger på dess vänstra sida ett större stenblock. Mitt för detta leder en nästan utplånad väg åt höger in i skogen. Den blir strax tydligare och när den efter drygt femtio meter svänger av mot norr skall du fortsätta ytterligare ett femtiotal meter österut mot ett mindre berg. Intill detta ligger grottan. 



Hur blev Rövargrotten "litterär"
Artikel i Stockholms läns hembygdsförbunds tidskrift
LEDUNGEN 1989:1

Fridegårds grotta
Eller Rövargrottan vid Kalmarsand
av Rabbe Sjöberg 

I marsnumret 1987 av LEDUNGEN efterlyste jag den grotta Jan Fridegård beskriver i flera av sina romaner som "Lars Hård" och "Trägudars Land". Bland andra Ebbe Schön intygar i sin Fridegård-monografi från mitten av 1970-talet att Fridegård i sitt författande var mycket självbiografisk, så varför skulle inte även grottan finnas i verkligheten. 

Dagen efter det LEDUNGEN utkommit droppade ett tjockt kuvert ned i min brevlåda. Det var från hembygdskännaren Börje Sandén i Bro. I ett trevligt brev berättade han att det i Bro fanns en grotta som överensstämde med den som Fridegård beskrivit i "Trägudars land". Börje Sandén berättade i brevet att han beskrivit grottan i sin stora hembygdebok "Det hände i Upplands-bro". Där kallas grottan för "Rövargrottan". 

Grottan visade sig ligga 150 m från länsgränsen till Uppsala län vid Kalmarsand. Vill du själv hitta rätt på den så kör du den gamla Enköpingsvägen fram till järnvägskorsningen intill campingplatsen. (Se nya beskrivningen) Följ den lilla skogsbilvägen som går parallellt med järnvägen 700 m tills du kommer fram till ett större flyttblock. Grottan ligger nu bara 100 m öster om vägen. 

Den gamla landsvägen du vandrar är förresten ett stycke landsvägshistoria. Sandén skriver att det är den gamla 1600-talslandsvägen västerut från Stockholm och strax bortom grottan ligger den klassiska Hälledagsbacken, om vilken landshövdingen fick ett brev år 1716, som löd: 

"Påminner i ödmjukhet om den långa och alltför svåra, stora steniga backen, som nog bekant är, ligger rätt vid häradsgränsen, och inom Bro härads rågång, strax före Callmare Sandh, Hälledagshällarna kallad, vilken man nu med största livsfara måste fara utför och uppför må den resande köra dragarna fördärvade..." 

Den backen hör intimt ihop med grottan. Sandén berättar att man i Rövargrottan skulle ha gömt undan stöldgods som man rövat från de vägfarande, när de överfallits någonstans i den brantare delen av Hälledagsbackarna. Grottan lär även ha varit hemvist för fredlösa (jämför med Holme i Trägudars Land). Sandén skriver: "Grottan är den största jag känner i våra trakter. Den består av två rum, ett där man bodde och ett där man kunde ha sina förråd. Längst inne i bogrottan hade man en eldstad med ett litet rökhål i gaveln uppe i vad som kan kallas taknocken. Rummet har nämligen formen av ett tält, eftersom grottan uppstått genom att två klippblock med plana sidor lutar sig mot varandra". 

Sandén berättar vidare att hans sagesman berättat att grottan i dennes barndom var djupare, så att man steg ner i den. Sedan lär grottan i viss utsträckning ha fyllts av diverse skräp och nedrasad jord. När sagesmannen gjorde upp eld i grottan kunde han konstatera att draget i rökhålet var utmärkt. 

Sandéns brev och de bifogade sidorna från hans bok var en mycket spännande läsning. I samband med ett besök i södra Sverige passade jag på att besöka grottan. Redaktören för STF:s tidskrift "Turist" önskade göra ett reportage kring den av STF några månader tidigare utgivna boken "Grottor i Sverige". Det blev därför naturligt att vi besökte grottan tillsammans. Resultatet av detta besök har du kanske redan läst i decembernumret av "Turist" 1987. 

Grottan, som låg där den skulle, visade sig stämma bra med Sandéns beskrivning. Tältformen stämde även, men det var låg fjälltältshöjd i grottan. Fridegårds beskrivning i "Lars Hård" stämde väl även den. Golvet var torrt och mjukt som en fjädrande lövmadrass. De stora klippblocken bildade kanske inte "ett kummel som räckte halvvägs upp till skogstopparna" (Trägudars Land), men nog var det en imponerande blocksamling där inne i skogen. Grottan var alltså vad vi grottforskare populärt kallar en "blockgrotta". 

Hur kan då denna grotta ha bildats? För att använda geovetenskaplig terminologi så är grottan ett typexempel på "neotektonik", dvs den mycket snabba landhöjning som skedde omedelbart under den norrut avsmältande inlandsisen och som fick bergrunden brista sönder under kraftiga jordbävningar. Klassiska typexempel på dessa är de mäktiga blocken vid Odenslund och Torslunden i Bromma. 

Grottan är ett trevligt och lättåtkomligt familjeutflyktsmål. Kanske kan den lokala hembygdsföreningen rensa grottan på alltför recent bottenfyllnad (skräp). Detta bör ske både ur estetisk synpunkt och för att öka takhöjden i grottan, så att man åter kan "stiga ned i den". 

Som slutord är denna lilla grotta ett typexempel på min sedan många år drivna tes: "En grotta behöver ej vara stor för att vara intressant!".



Hur grottan återupptäcktes
Enligt Lars Svennberg, Göteborg, i brev till Börje Sandén 1991 

Något av åren 1947-48 fick min äldre bror Sten-Erik höra, hur den  gamle bagaren Grönvall i Kalmarsand berättade om Rövargrottan. Historien om ett "blodigt postrån på Toresta skog" hade han (som vid denna tid var c:a 55-60 år) troligtvis hört av sina föräldrar. Den hade väl gått i folkmun alltsedan mitten av 1800-talet. 

Grönvall visste inte själv var grottan låg, bara att den låg vid ett bergsmassiv i närheten av landsvägen. Vi sökte säkert i 1 - 1½ år efter den, tills vi en dag bokstavligen snubblade över den. Fyndåret kan ha varit 1949, jag minns inte så noga. 

Lars Svennberg får association till ett rån i Brandstorps socken utanför Tidaholm, återgiven i hemmets Veckotidning 1889:27, enligt vilken den ene rånaren gömde sig i en grotta utanför Stockholm. 

UKF:s Första sida        Huvudartikeln       Hur återupptäcktes Rövargrottan?
Utdrag ur Fridegårds böcker