Forntidsmänniska
ger ny kunskap om bronsåldern
- Granhammarsmannen åter aktuell
/hembygd/granham1.htm
(1999-04-29)
UKF:s startsida
Lindströms artikel
Rapporter
Ämnesområden
Nya undersökningsmetoder kastar nytt ljus
över
bronsåldersmannen som hittades vid Granhammar 1953
- ett svensk svar på Ismannen
från
Alperna
- forskningsprojekt under ledning av
Jonathan Lindström
Onsd. 28 april kl 19.00 1999 berättar Jonathan
Lindström
om projektet i Skogakyrkan, Gamla Landsvägen 6, Kungsängens
centrum,
bakom posten.
TV-NOVA sänder ett program kring Granhammarsmannen
på
Annandag påsk 1999.
Forskningsprojekt
I Sveriges hembygdsförbunds tidskrift Bygd
och Natur 1999:1 har Jonathan Lindström utförligt
beskrivit
den arkeologiska undersökning som gjordes 1953 när
Granhammarsmannen
hittades.
Vid föredraget i Kungsängen kommer
han att kunna avslöja en rad nya resultat av undersökningar
som
nu görs på det gamla materialet. Svaren från ett antal
moderna undersökningsmetoder har i skrivande stund börjat
komma
in till länsmuseet.
På UKF:s internetsidor kan du läsa
såväl pressmeddelandena från 1953 som de första
rapporterna.
Dessutom presenterar Jonathan ursprungsversionen av sin artikel
på
hemsidan. Den är utförligare än artikeln i Bygd och
Natur.
Forntidsmänniskan som mötte döden mitt i sin
dagliga
gärnaing
Lokalt i Upplands-Bro berör projektet oss i allra högsta
grad. Men med den utformning projektet fått och de analysresultat
som nu börjar strömma in, ser det nu ut som om
bronsåldersmannen
från Granhammar kommer att ge vetenskapen mycken ny
kunskap.
Det är ovanligt att man hittar
välbevarade
rester av forntidsmänniskor som mött döden mitt uppe i
sin
vardagliga gärning. Förutom att en ovanligt stor del av
kroppen
är bevarad för undersökning med moderna metoder, har man
också hittat de redskap som den ihjälslagna mannen bar
på
sig när han sjönk till bottnen i den dåtida viken
några
hundra meter norr om Granhammars huvudbyggnad.
Granhammarsmannen hittades 1953
Att den 50-årige mannen gått en våldsam död
till mötes framgår av 20-talet hugg- och
skärmärken
på ena armen och många huggmärken på huvudet,
varav
ett slagit bort vänstra ögonbrynsbågen. Det var
sommaren
1953 som fyndet gjordes i samband med grävningen av ett
täckdike,
som skulle göra det lågt liggande fältet invid den
lilla
sjön användbart för tyngre moderna jordbruksmaskiner.
Vid
den tidpunkten grävdes ännu
täckdiken för hand. Om diket hade grävts idag med
grävmaskin
hade kroppen kanske inte ens upptäckts. Under alla
förhållanden
skulle den ha blivit mera förstörd.
Nu blev den undersökt av arkeologer och
efter några dagar fraktad till Historiska museet tillsammans med
en del av den blålera som kroppen låg i – ett helt billass
enligt DN 1953-06-16.
Ett unikt fynd - som glömdes bort!
Fyndet av ”Granhammarsmannen” var unikt i Sverige – och är
så
än idag. Det blev föremål för skriverier och
spekulationer
i dagspressen. Man såg fram mot
resultaten
av datering med den nya C-14-metoden och den mer beprövade
pollenanalysen.
Men det blev snart tyst kring fyndet. Just under åren 1952-56
utkom
inte heller Stockholms-Näs hembygdsförenings Medlemsblad.
Herrman
Svenngård synes inte ha tagit upp ämnet förrän
numret
1961:4, och då ganska kortfattat i en sammanställning
över
intressanta orter och händelser i Västra Ryd.
Första officiella rapporten
På den vetenskapliga sidan var man anmärkningsvärt
förtegen om fyndet. Inte förrän 1959 kom det en rapport
om Granhammarsfyndet i tidskriften Fornvännen. Och den
är
– märkligt nog - inte skriven av någon av de två
arkeologer
som tog hand om bronsåldermannen.
Huvudansvarig vid Granhammar hade varit
Wilhelm
Holmqvist, men han hade just vid denna tidpunkt också ansvaret
för
Helgögrävningarna ”ett av de mest omfattande arkeologiska
fältarbeten
som bedrivits på en plats i Sverige” för att citera
Nationalencyklopedin.
Eftersom den slutliga rapporten från Helgö inte var klar
förrän
1988, kan vi förstå att Holmqvist hade annat att syssla med
under resten av sitt liv.
Artikeln i Fornvännen skrevs i
stället
av Andreas Oldeberg, som å det förbindligaste tackar
Holmqvist
för att han får publicera fyndmaterialet och
omständigheter
kring upptäckten. Detta sker således hela 6 år efter
upptäckten.
Mig veterligt skrivs ingenting om Granhammarsmannen förrän i
"Det hände i Upplands-Bro" 1984.
Uppgiften om att en hund skulle ha följt
med mannen i djupet härstammar från en av tidningsartiklarna
1953 och återfinns inte i de vetenskapliga skrifterna.
Vad kommer de nya undersökningarna att
avslöja?
Bronsåldersmannens kropp hade bevarats väl i blåleran
i nära 3000 år. Skallen var helt fri från
vittringsskador
när den hittades; enligt en samtida tidningsuppgift skulle en del
av hjärnan varit bevarad, men nu finns inget kvar av den. Med
hjälp
av isotopmätningar i benstommen kan man se vilken föda han
intagit
under olika perioder av sitt liv. Möjligen kommer man att kunna
avgöra
om han lidit av några sjukdomar. Moderna analysmetoder kommer att
kunna ge en mängd värdefull information. På grund
därav är Granhammarsmannen inte bara en lokalhistorisk
raritet,
utan kommer också att ha betydelse för synen på
- och kunskapen om - bronsåldern.
Vi avslöjar inte mer just nu. Det skall vi låta
Jonathan
Lindström själv berätta om den 28 april.
Den på senare år mycket uppmärksammade
Ismannen från
Alperna
har gett en ny bild av bronsåldersmänniskan. Vad skall
månne vår man avslöja?
* Du kommer att kunna följa utvecklingen här
på
bl a UKF:s hemsida..
* Du kan lyssna på Jonathan Lindström den 28
april
i Skogakyrkan i Kungsängens centrum, några minuters promenad
från pendeltåget.
* TV-NOVA sänder ett program kring
Granhammarsmannen på
Annandag påsk.
UKF:s startsida
Lindströms artikel
Rapporter
Ämnesområden
|