Sagan om Habor och Signhild - introduktion
hembygd/Sagan-Signhildsberg.htm

UKF:s Startsida     Mer om Fonrsigtuna - Singhildsberg

Habor och Signhild – ungdomarna som gick i döden för sin kärleks skull

 <>
Om du blickar norrut från Aske ser du en allé som leder till herrgården Signhildsberg. Det namnet tar dig tillbaka till den allra äldsta skriftligt dokumenterade historien i vårt land. Namnet syftar på en isländsk saga som berättar om Signhild som frivilligt gick i döden efter att hennes älskade Habor avrättats inför hennes ögon. De två hade för länge sedan lovat varandra trohet intill döden men Signhilds far hade förbjudit äktenskap eftersom de två släkterna låg i blodsfejd med varandra sedan Habor i en strid dödat två bröder till Signhild. Habor hade vid det här tillfället klätt ut sig till sköldmö, dvs kvinnlig krigare och besökt sin älskade i hennes jungfrubur. Tilltaget avslöjades och när fadern med sina män störtade in hann Habor inte få tag på sin brynja och sitt vapen. Han övermannades och dömdes till döden genom hängning, vilket enligt flera svenska berättelser från 1500-talet ägde rum på andra sidan vattnet på en plats som ännu går under namnet Haborslätt.  <>

Signhilds och Habors öde är en forntida Romeo och Juliahistoria känd redan i den äldsta samlingen av isländska dikter, den s.k. Gamla Eddan. Under den följande medeltiden levde berättelsen kvar och blev en folkvisa med 62 verser, den längsta i den första stora inventeringen av folkvisor, som gjordes i början av 1800-talet. Några årtionden senare fanns den utförligt återgiven i den berömda serien Berättelser ur svenska historien, varur våra konstnärer i slutet av århundradet fick sina motiv till det svenska historiemåleriet. Därför finns också tavlan om Habors och Signhilds död i Nationalmuseets samlingar. Förutom olika versioner av folkvisan finns på Visarkivet också ett 20-tal skillingtryck bevarade. Allt eftersom tiden gick lades nya detaljer till i berättelsen. Lyckligtvis blev deras saga nedskriven i Danmark på 1200-talet. Författaren nämner då en plats i Danmark där händelsen ägde rum. Sagen blev spridd i Norden och det finns minst tre platser i Sverige, där man menar att Habor och Signhild mötte döden.

Ett kraftigt sammandrag av 1200-talets berättelse om avrättningen kan se ut som följer:

En galge restes. Medan drottningen gav Habor en dryck att stilla sin törst med diktade hon en nidvisa om honom. På känt vikingamanér  svarade Habor med ett skaldestycke medan han lyfte bägaren, som erbjudits honom på livets sista dag: ”En sista skål vill jag frejdigt smaka, dödens horn med samma hand jag tar, som till Hel skickade dina tvenne söner. Utan hämnd skall jag dock ej hädan fara, dådlös ej till dödens skuggor vandra.” På så vis hånade han henne och kastade dryckeshornet i huvudet på henne så att mjödet rann i strömmar över hennes ansikte.

Det han menade med talet om en sista hämnd var hans visshet om att även hennes dotter skulle komma att dö, när han avrättades. Habor fördes ut till galgbacken. Nu kommer den episod som man kanske mest tänker på och som tydligt kan ses på Nationalmuseets målning (1861). För att pröva sin fästmös trohet bad han bödelsdrängarna att först hänga upp hans kappa. Det skulle glädja honom, sa han, att se hur hans förestående död skulle ta sig ut. Kappan åkte upp i galgen och i jungfruburen trodde man att Habor var död. Signhild och tärnorna satt eld på huset och omkom i lågorna.

  <>
Då Habor såg flammorna stiga mot skyn sade han att han kände större glädje över sin älskades troskap än sorg över sin egen död och han utropade: ”Grip mig nu svenner, och häv mig hastigt upp i galgen. Glad jag med fröjdefull håg följer i döden min brud. Eld ser jag blossa ur jungfruburen. Trofast min älskade mindes den ed vi svor. Jag tager med glädje emot den skål som skänkes mig: ty så stark är kärleks makt att inte ens döden förmår  bryta dess band och slita de älskande ur varandras famn”.

Att just Signhildsberg blev den starkaste kandidaten till att hysa sagan om Habor och Signhild var det faktum att det ända fram till slutet av 1600-talet fanns väl synliga stenrester av murar, torn och borggård på platsen. Signhild var en prinsessa och som sådan måste hon ha bott i en kungaborg ansåg man, och det här var den enda av de utpekade platserna som hade borgliknande ruiner. Den hette också sedan 1100-talet Fornsigtuna och var kungsgård ännu på 1300-talet.

Mer om Habor och Signhild - Tavlan på nationalmuseum