De fyra undersökta stenrösena innanför stenvallen kan inte beskrivas som vanliga gravar. Ingen hade blivit gravlagd i centrum. I den ena av dem fann vi två små s.k. gravgömmor, stenringar av en knapp halv meters diameter . De låg i yttersta kanten av stenröset och visade sig innehålla brända benrester av en vuxen och ett barn. I den ena låg skallben och i den andra rörben. Stenrösenenas funktion är okänd. 

Tillsammans med andra iakttagelser är det klart att anläggningen inte är en fornborg i traditionell mening. Dels är den alldeles för stor (över 4 hektar) för att kunna försvaras av ett rimligt antal människor, dels är ingångarna inte byggda för att försvåra ett inträngande. Särskilt huvudingången i söder har fått en inbjudande karaktär med stenskodd front nedanför stenvallen och välkomnande eldar framför ingången. Jordvallen har inte varit en del i ett befästningsverk, den måste i stället uppfattas som en gränsmarkering, innanför vilken särskilda regler gäller. Det ligger nära till hands att tolka anläggningen som en kultplats. Vi har dock inga som helst begrepp om vad för kult som utövats här på den tiden jordvallen byggdes. Gravrösena som inte är några gravar skulle kanske kunna uppfattas som symboliska kultobjekt, ett slags altare kring vilka man samlats för ceremonier. 

Det smala sundet som fanns här mellan berget och den stora åsen hela bronsåldern igenom har utgjort ett särpräglat landskap, som lockat människor till platsen. Den har troligen förlorat sin betydelse när landhöjning stoppade sjöfarten. Fynden från stenåldern, bronsåldern och den tidiga järnåldern är ju också framträdande inslag vid de genomförda undersökningarna. 

Se utförlig rapport februari 1997 med karta