UKF:s startsida     Övriga artiklar i ämnet      Ämnesområden

I mitt förra nyhetsbrev berättade jag om den vändning som tolkningen av historien kring Dalupproret tagit genom en ny doktorsavhandling - den första på 70 år. 
Jag ställde frågan: “Kan avhandlingen bana väg för en fördjupad tolkning av den svenska allmogens avsikter år 1743?” 

Svaret kom per omgående i Svenska Dagbladet - under strecket -  författat av historikern och nyligen avgångne redationssekreteraren vid Historiska Tidskrift, Mattias Legnér. Han tar den nya doktorsavhandlingen och ytterligere ett par böcker som utgångspunkt när han formulerar rubriken till sin bokanmälan: “När Sverige öppnade dörren för folket”. Han fortsätter: “I tre nya böcker nyanseras bilden av förhållandet mellan överhet och undersåtar i 1700-talets Sverige. Sammantaget vittnar de om hur grunden lades för ett större folkligt inflytande i det statliga projektet” 

Alltsedan dalupproren och Dackefejden 200 år tidigare hade staten ansett sig behärska den folkliga opinionen. Man hade ställt in sig på att allmogen verkligen var så politiskt omogen som man föreställde sig. Den massiva folkliga reaktionen på regeringens politik som hade lett till såväl ett nesligt förlorat krig som en ekonomisk kris som närmades sig den vid  Karl XII:s död 25 år tidigare var därför en ny erfarenhet som man inte visste hur man skulle tackla. 
      De krav som kom från den oupplysta allmänheten var dock så seriösa så att allmogen fick ett tydligt övertag i sina argument gentemot staten. Osäkerheten om hur regeringen, den sammanträdande riksdagen och militären skulle agera var total. Två av de högsta regeringsföreträdarna flydde från Stockholm.  När till slut frågan såg ut att lösas med för allmogen framgångsrika förhandlingar gick militären till aktion mot demonstranterna som samlats på nuvarande Gustav Adolfs torg inför återfärden till sina hembygder - den stora massakern var ett faktum. 

Att bilden av Dalupproret 1743 radikalt ändrats visar även en annan bokanmälan i Dala-demokraten där Hakon Ahlberg använder rubriken “Herrarna skulle ställas till svars.” 

Jag har många gånger framhållit att situation år 1743 var synnerligen komplex och jag kan inte åtaga mig att i några få ord till närmelsevis täcka in hela frågan. (Två doktorsavhandlingar använder 500 resp 350 sidor) Det är så mycket svårare som det inte finns en sanningsenlig beskrivning av vad som hände. Det finns många beskrivningar. Jag ser det som helt klart att det är den hårt ansatta regeringens egen beskrivning av händelseförloppet som blivit den “officiella 
sanningen”.  Om detta har jag skrivit i många sammanhang och är således inte något nytt för mina läsare. 

En ny aspekt kommer in i bilden 
När jag 1993 skrev om Dalupproret i Vad hände egentligen? Del 3, var ambitionen närmast att skriva om en sak som för många var helt okänd och som jag tyckte hade förtjänstfulla inslag för den framtida utvecklingen i vårt land, exempelvis de tidiga spåren av offentlighetsprincipen. Och det var just dokumentet som författades i Tibble som skulle visa sig innehålla ett material som övriga skribenter inte beaktat. Det är slutet av punkten 5 (av de sex punkter som skrevs i Kungsängen) det gäller.  Det jag kallar Tibble-dokumentet skiljer sig på flera sätt från  andra uttalanden som dalfolkets representanter tidigare gjort. 

1) Det har tillkommit som svar på upprepade förfrågningar från regeringsmakten om precisering av de frågor man ville diskutera i Stockholm. Det författas till slut i stor hast av ett antal personer ur ledningen för marschen bara en dagsmarsch från staden. 27 dalasocknar är undertecknare med angivande av socken och representant, men dessa är i de flesta fall skrivna med samma handstil. 
Några få deltagare har varit närvarande vid tillfället för skrivelsens tillkomst och därvid lämnat sitt bomärke. Alla är - av naturliga skäl - inte samlade för gemensam underskrift. 

2) Det innehåller svar på en fråga som inte blivit aktuell förrän under själva marschen. Man tänker inte göra halt här vid Stäket utan fortsätta till staden, dock så att menige allmogen stannar utanför och genom sina  fullmäktige andraga och utföra ovannämnda ärender, då berörda allmoge har så mycket kortare väg och bättre lägenhet, att med allmogen rådpläga uti de omständigheter den vill bliva hörd. 

Detta är kärnpunkten i frihetsidens demokratibegrepp och speglar det under 1740-talet återuppståndna kravet att de representanter som bondeståndet sänder till riksdagen skall vara ansvariga inför sina väljare, en fråga som under denna tid kallas principalatsfrågan. (de hemmavarande är de utsändas principaler = uppdragsgivare). Ingen av de två doktorsavhandlingarna diskuterar denna fråga trots att den var utomordentligt aktuell vid varje riksdag på 1740-talet, i den sista avhandlingen finns inte ens det kursiverade avsnittet här ovan medtaget. 
     Jag tycker denna fråga borde vara central i diskussionen om dalfolkets agerande 1743, eftersom den kommer till klara uttryck i deras egna memorial och andra skrivelser även om man inte själva använder ordet principalatsfrågan. Ordet är en vetenskaplig term. Frågan är mycket utförligt diskuterad i andra avhandlingar om Frihetstidens förhållanden. Jag ser den som ett tidigt uttryck för modern representativ demokrati, och därför har händelserna 1743 betydelse ännu idag. 

Lite förenklat kan det kanske sägas att den första avhandlingen (1930) grundligt utreder omständigheterna kring Dalupproret. I den nya avhandlingen (2001) undersöks hur dalallmogen bar sig åt för att genomföra sina syften, vilket plötsligt givit hela Dalupproret en hög grad av legitimitet. 

Jag riktar helst in mig på resultatet för framtiden av det komplicerade skeendet för 260 år sedan. Med utgångspunkt från de snabbt sammanfattade punkterna vid Tibble har jag blickat både bakåt och framåt och funnit att vi här har tidiga spår av såväl offentlighetsprincipen som den representativa demokratin. 

Vi kan naturligtvis inte göra så mycket åt det som en gång skedde. Men jag är glad över att det jag upptäckte som seriösa avsikter hos den svenska allmogen nu tycks bli anammade. Att hela den folkliga rörelsen från 1740-talet, som krävde insyn i Sveriges politiska styrning, inte avstannade efter allmogens “nederlag” på Gustav Adolfs torg har historien visat många gånger. Nu är den aktuell igen - som en bakgrund till debatten av Sveriges medlemsskap i EU.