Potatisens tidiga historia i Upplands-Bro
bok00/potatishistoria.htm

UKF:s startsida    Vetenskapsakademin   Reklam i Allehanda 1767    Potatisens segertåg
När blev potatisen allmän i  Uppland     Lokalhistoria - forskning och källskrifter       Ämnesområden

Potatisens tidiga historia i Upplands-Bro
ur hembygdsboken Det hände i Upplands-Bro
Läsa mer ?  Se länkar här ovan!

Ewa de la Gardie - almarestäketTvå herrgårdar i Upplands-Bro har fått vara med om att skriva svensk potatishistoria. De första svenska försöken att framställa brännvin ur potatis gjordes på Almare-Stäket 1748, sedan riksdagen diskuterat frågan och efterlyst praktiska experiment. Samma år hade Granhammar fått ny ägare, generalmajoren Lantingshausen. Han hade året dessförinnan gjort den svenska riksdagen uppmärksam på möjligheten att använda potatis som råmaterial vid brännvinsframställning i stället för spannmål, som man tidigare haft.

Sedan gammalt har vi fått lära oss, att potatisodlingen inte kom igång på allvar i vårt land, förrän man upptäckt att det gick att göra brännvin av de nymodiga jordknölarna. Nu får vi emellertid inte tro, att det var initiativen från vår bygd som omedelbart satte fart på potatisodlingen. Det dröjde tvärtom länge, innan potatisen fick någon ekonomisk betydelse, vare sig som födoämne för människor eller som råmaterial vid brännvinsframställning.

Potatisens betydelse som födoämne kan inte nog värderas. Eftersom det inte alltid varit så, och därför att den för kort tid sedan, sedd med historisk måttstock, var ovanlig i vårt land och länge sågs på med misstänksamhet, skall vi se lite närmare på potatisens allra äldsta historia.

Rikdagen ingriper

Ute i Europa hade potatisodlingen på många håll satt fart redan i början av 1700-talet. I Sverige fanns potatisplantor bara i enstaka exemplar i botaniska trädgårdar. Jonas Alströmer startade den första verkliga odlingen i Västergötland 1724, men han lyckades inte få andra särskilt intresserade för potatisen. Riksdagen gav honom ekonomiskt stöd för odlingarna, och han gav ut upplysande skrifter om, hur potatisen bäst skulle odlas - men utan framgång. Till slut gav riksdagen (1747) i uppgift åt den nybildade Vetenskapsakademien att ge ut "någon underrättelse, huru den gagneliga Jordfrukten Potatoes bör planteras, skötas och nyttias".

Lantingshausen får Vetenskapsakademiens uppdrag

Uppdraget att skriva en redogörelse för hur potatisodling skulle gå till, gavs åt akademiens egen ledamot Jonas Alströmer, som lät sin fjortonårige son skriva en kort berättelse om erfarenheterna från Alingsås. Akademien ville emellertid även få ta del av rön från utlandet och bad därför generalmajor Lantingshausen, som nyligen återvänt till Sverige från tjugofem års tjänst i Frankrike och Tyskland, att lämna en skriftlig redogörelse för, vad han sett av potatisodling i Europa.

Att uppdraget gick till Lantingshausen berodde på att han i riksdagens ekonomiutskott entusiastiskt talat om potatisens stora användbarhet och ekonomiska betydelse i vissa områden nere på kontinenten. 1747 publicerade akademien hans utförliga uppsats om potatisen i sin skriftserie.  Här har vi alltså den första be skrivningen av betydelse vid sidan om Alströmers egna redogörelser. De hade aldrig gett önskad effekt.

Brännvin av potatis

I riksdagen tog man särskilt fasta på möjligheten att använda potatis som råmaterial vid brännvinstillverkning. Handelsbalansen hade nämligen kommit i olag på grund av alltför stor import av brödsäd. Lämpligaste sättet att minska förbrukningen av spannmål vore att få allmogen att bränna sitt brännvin av potatis i stället för av säd. Men först måste man veta hu man skulle bära sig åt. Innan man visste det ville man inte nämna något för allmogen om brännvinstillverkning. Frågan diskuterades hela tiden i det riksdagsutskott, som bönderna vid denna tid inte fick vara med i.

Befallning gavs till det s.k. kommerskollegiet att "genast anställa prov om, och till vad fördel brännvinsbränning av potatis läte sig göra". Det var rikskanslirådet Ekeblad, som visat livligt intresse för saken, som skulle lämna rådets uppmaning till kollegiet att göra experimenten. Några experiment tycks aldrig ha blivit gjorda, men året därpå lämnade hans maka, Eva de la Gardie, en redogörelse till Vetenskapsakademien för, hur man kunde framställa bröd, brännvin, stärkelse och puder av potatis. Experimenten utfördes på hennes fädernegård Almare-Stäket, och resultaten publicerades i Vetenskapsakademiens handlingar hösten 1748.

De lyckosamma försöken blev mycket uppmärksammade, och Eva Ekeblad blev som första kvinna invald i Vetenskapsakademien. Hon var för övrigt den enda kvinnan där fram till 1970-talet.

Potatisen impopulär i Sverige

Någon större fart på potatisodlingen blev det inte genast. Det dröjde ända till mitten av 1800-talet, innan potatisen blev vanlig som människoföda. Det var svårt att förvara den, utan att den ruttnade eller frös. Odlingssättet ute i byarna tillät inte heller, att potatisen odlades på fälten utan endast i liten skala i de s.k. kålgårdarna. Det var först sedan storskiftet införts mot slutet av 1700-talet, som man fick lämpliga arealer för potatisodling. Vidare ville myndigheterna reglera odlingen, så att den inte skedde på bekostnad av spannmålsodlingen. Därför bestämdes det, att motsvarande nya odlingsarealer skulle uppta gas, exempelvis genom svedjning av skog. Inte ens möjligheten att få göra brännvin ökade nämnvärt odlingen bland allmogen, särskilt inte sedan staten inrättat kronobrännerier, och hembränning under lång tid var förbjuden. Det fanns dessutom rent allmänt en mot vilja mot potatisen. Den betraktades endast som ett surrogat, som man möjligen kunde använda under missväxtår. Man blandade faktiskt hellre bark i brödet än potatis.

Myndigheterna menade också, att en fördel med att använda potatis till brännvin var, att den då inte ruttnade eller frös för odlarna - om den "förädlades".

Potatisen och kriget i Preussen

Idag har vi svårt att förstå hur misstron mot potatisen som föda för människor och djur kunde vara så stor. En viss popularitet anses den dock ha fått i samband med att svenskarna deltog i det Preussiska kriget i mitten av 1700-talet, eftersom soldaterna då kom i närmare kontakt med potatisen som föda. Lantingshausen var då överbefälhavare för den svenska armén, och i sin propaganda för potatisen lär han ha låtit soldaterna få pröva på den under fälttåget. "Våra soldater, som varit i Pommern, tala med beröm om Potatoes bruk därstädes".

Potatisen och husbehovsbränningen

Inte förrän förbudet mot husbehovsbränning upphörde i slutet av 1700-talet, tycks det ha blivit fart på potatisodlandet. Under 1800-talets första decennier mer än femdubblades produktionen i landet, eftersom man kommit på nya ekonomiskt lönande brännings metoder. Tyvärr medförde detta en omåttlig brännvinskonsumtion i alla folklager. Det i sin tur banade väg för såväl nykterhets- som frikyrkorörelsen. När husbehovsbränningen definitivt förbjöds 1855, fanns det stora uppodlade potatisarealer. Odlingarna blev emellertid kvar, och det var först nu som potatisen på allvar började användas till föda för både djur och människor. Se artikeln När blev potatisen allmän i  Uppland.

Propagandan för potatisen

För att ge spridning åt "nyttiga underrättelser" började man 1767 ge ut vår första dagliga tidning, Dagligt Allehanda. Den allra första artikeln var då en nära nog lyrisk beskrivning av potatisens alla fördelar som människoföda.

"Potates eller Jordpäron är namnet på denne länge bekanta, men här i riket ännu alltför litet utnyttjade växt, som till huvudsakliga delen uppehåller och föder menigheten i många utrikes provinser, och hos dem besparar många hundrade tusende tunnor spannmål årligen. Hantverkaren, bonden, soldaten, torparen och dagakarlen nyttjar mest dessa rötter, och det som huvudspis."

"De kokar dem i vatten i en gryta eller panna, slå dem upp på fat, och hava lite tunn senap med fint salt därtill, som de doppa dem uti. De äro smakliga både varma och kalla. Det är sund närande mat, som tjänar både för bröd och sovel."

"Andra koka dem tillhopa med litet fläsk i grytan, då de få en ännu angenämare smak. Andra steka fläsk, helst rökt, och slå fettet över Jordpäronen. Andra äter dem med lite färsk eller salt fisk, andra med kött."

"Och är till önskandes att denne växt, som i lös sandblandad jord ökar sig visst femtiofalt, må hos oss mycket planteras och till de nödtorftigas behov för lindrigt pris säljas".

Hela artikeln kan du läsa här.
Fler artiklar ur Vetenskapsakademins handlingar finns att läsa i faksimil (PDF-fil)